Grön själ?

Har en vit pelargon i mitt fönster. Den har överlevt ovanligt länge för att vara en krukväxt hemma hos mig. Har tyvärr inte ärvt min mors gröna fingrar och har inte heller haft något särskilt intresse för växter. Det kan delvis kanske bero på att jag fick hjälpa till med trädgården hemma i villan en hel del. Det var okej att kratta, då såg jag resultat, men att rensa ogräs, klippa gräset eller (det allra värsta) plocka miljoner äppelkart ur en gräsmatta var misär. Fick ansvar för vattningen när mamma och pappa var bortresta och ibland var mamma inte så glad på mig när hon kom hem och såg de törstiga blommorna: "Ser du inte att de behöver vatten?". Nej, jag såg inte det.

Sen jag flyttade hemifrån har jag kunnat sträcka mig till att säga att det vore trevligt med några balkonglådor där jag skulle kunna påta lite men att längta till hus med trädgård, nej. Visst, trädgård i sig är inget fel, men trädgårdsarbetet, inte för mig.

Läser nu en serie i DN om hur trädgårdsarbete och -påtande gör gott för själen. Låter rätt trevligt och behagligt. Funderar om jag skulle ha tålamodet, gillar när jag ser resultat och har lite svårt med evighetsuppgifter. Läser också en krönika av Hanna Hellquist (gillar verkligen hennes krönikor) där hon skriver om vår avsaknad av tålamod. Känner igen mig.

Men så idag så såg jag att det var några vissna blomknoppar i pelargonen. Tog ut pelargonen i köket och rensade bort de vissnade blommorna. Knipsar bort en efter en, lyfter på bladen, knipsar bort ett lite gulnande blad. Och så helt plötsligt känner jag ett lugn. Tankarna i huvudet är borta, jag bara fixar med pelargonen.

Vet inte om det är ett tecken på att jag är vuxen, serien i DN eller nåt annat men jag ska nog köpa nån mer krukväxt till mina fönster. Och jag ska skriva upp mig som vattningsansvarig för gården några veckor i sommar så kan jag påta lite mer och se om lugnet håller i sig. Hoppas det. Har nog inte gröna fingrar, men kanske har jag en grön själ ändå.