Mitt nya namn

Jag har bytt efternamn – till min farmors flicknamn.

Farmor var en väldigt viktig person som jag saknar enormt och namnbytet är ett sätt att visa det och att minnas henne. Jag har också alltid tyckt om namnet. Det är inget fel på mitt gamla efternamn. Tycker om det men är inte så fäst vid det, har liksom inte känt att det är en viktig del av den jag är. Mitt nya känns mer jag.

Jag tänkte på det redan när jag var 18, skickade efter några av de papper jag behövde men det blev inget den gången. I somras var jag och mina föräldrar ute i skärgården, och pappa och jag satt och pratade på trädäcket utanför stugan. Vi pratade om gamla tider och om farmor och våra släktingar på pappas sida. Kom då på att jag funderat på att byta namn. Jag frågade pappa om det vore okej om jag skulle byta eller om han skulle bli besviken, det är ju ändå hans namn jag byter bort. Men pappa sa bara att inget jag kan göra skulle kunna göra honom besviken. Min kära pappa :)

Så jag bestämde mig. Jag kollade upp hur man går tillväga och vilka papper jag behövde, fixade dem (vilket tog sin tid) och skickade in ansökan till Patent- och registreringsverket i början av oktober. Och i måndags fick jag mitt namnbevis från dem. Ett fint intyg som talar om att de godkänt mitt efternamn. Det känns bra och lite stort. Nu heter jag inte som förut. Nu heter jag som farmor.

Min farmor var världens bästa farmor. Hon var snäll, omtänksam, tålmodig, klok, modig och stark. Hon var liksom alltid på min sida, i mitt hörn, kände mig aldrig ensam när hon fanns. Jag kan inte minnas att hon sa ett ont ord till mig eller om någon en enda gång. Vi tillbringade mycket tid ihop, farmor, farfar och vi. Farmor var barnvakt åt mig och min syster varje onsdag när mamma och pappa var på gammeldans. Hon lagade de bästa köttbullarna och en äkta gräddsås som jag fick smaka med tesked. Hon följde med oss till Kreta (farfar stannade hemma, han gillade inte att resa) och bad vår kretenska taxichafför att köra ”Langsam, langsam…”. Hon lagade mat i vedspisen på landet. Hon lärde mig spela kort. Hon stickade tröjor och sydde klänningar åt mig och åt Nalle. Hon läste för mig nästan jämt.

Farmor dog av cancer alldeles för tidigt, jag gick i sjunde klass. Jag önskar så att hon hade fått leva. Har mycket jag skulle vilja fråga och prata med henne om. Pappa har berättat att farmor på 40- och 50-talet reste i Europa, först på egen hand eller med en väninna, sen med pappa. Hon hankade sig fram med lite tyska och spanska, hon bodde hos vänner hon lärde känna, och hon klarade sig fint. Rätt häftigt och modigt för en ung kvinna att resa iväg själv på den tiden. Det skulle jag vilja prata med henne om. Och om en massa andra saker.

Farmor, jag saknar dig. Är glad och stolt att få bära ditt namn.

(Farmor som ung.)