Captain Subtext

Fick via Twitter (Nanok Bies sida) tips på en mindre lyckad mediehantering: Billy Bob och hans (okända) band blir intervjuade i en amerikansk radioshow och det blir bara helt fel. Allt fokus lägger på Billy Bob, övriga bandmedlemmar ignoreras halvsnyggt av radioprataren. Det börjar med att Billy Bob ser uttråkad och borta ut och han förstår inte någon av frågorna. Radioprataren ihärdar och pratar lågt, snabbt och i samma ton hela tiden, jag förstår inte heller vad han pratar om.

Men sen börjar Billy Bob lacka till. Han börjar muttra om att ingen skulle ställa samma frågor till Tom Petty (lite divalater där hos den gode Billy Bob, man kan väl inte riktigt jämföra de tu) och om att det var just såna här frågor som producenten lovat att ingen skulle ställa. Han är sen allmänt muttrig och anti resten av den 10 minuter långa intervjun som känns som en lång pina. Radioprataren försöker rädda situationen, även bandmedlemmarna försöker, men det går inte alls. Billy Bob är definitely pissed och visar det tydligt.

Michael Swaim, aka Captain Subtext, har ordnat så att det på klippet finns en lysande subtext vilket gör klippet fantastiskt roligt:

http://thosearentmuskets.blogspot.com/2009/04/billy-bob-with-subtexttitles.html

Klippet får mig att minnas en annan intressant mediehanterare, Per Morberg. Han intervjuades av Metro 2007 och är bara helt otroligt anti. Att Metro valde att trots det totala misslyckandet ändå publicera intervjun är helt enkelt humor.

http://www.metro.se/se/article/2007/09/20/20/1257-45/index.xml

Dessa två intervjuer är bra exempel på hur man inte ska hantera media om man vill ha ett fortsatt gott samarbete. Intressant är att de ändå klarar sig ur det hyfsat, framför allt Per Morberg fick nog mer cred för sina buttra antisvar. Troligen beror det på att ingen av dem är intresserad av eller bryr sig om att ha ett bra samarbete. Vad man dock också kan säga är att de är exempel på hur man tar initiativet i en intervju.

Morgonbestyr

I vardagen uppstår inte så sällan situationer som får mig att tänka på ett klipp från någon av alla mina kära serier. Som i morse till exempel. Jag gjorde mig i ordning och tog som vanligt fram de två Laura Mercier-ögonskuggorna. Kollade på baksidan av den ena för att inte börja med den mörkgrå och läste namnet på ögonskuggans lilla bruna ask: japp, det var rätt ask, den ljusbeiga skuggan med namnet Stellar. När jag sen lägger Stellar på ögonlocken säger jag, utan att tänka, högt för mig själv "Stellaa!", "Stellaaaa!" som Elaine i Seinfeld när hon är hög på smärtstillande.

Säga vad man vill om serier men de hjälper absolut till att lysa upp vardagen lite ibland :)

Don't point even

Browsade bloggar om varumärken och PR häromdagen och plötsligt ser jag denna adress: www.minegoestoeleven.com. Jag anar att det kommer från det jag tror - och jag har rätt. Bloggmannen bakom har tagit namnet från en replik i en film som enligt honom "påminner oss om den kommersiella kommunikationens värld. En värld där miljoner röster ständigt skriker Här är jag! Jag är unik! Ta mig!". Filmen är Spinal Tap, repliken These go to eleven (gillar när Nigel säger "Don't point even").

Det finns fler klassiska scener i den, Lick my Love Pump, ("It's in D minor. Which I find is the saddest of all keys"), Bandet besöker Graceland ("It sounds raga"), The Drummer Issue ("He died in a bizarre gardening accident", "You can't really dust for vomit"), Food Issues ("I've been working on this for about half an hour", "It's a complete catastrophe!", "I rise above it, I'm a professsional") och The Cover Issue ("It wasn't a glove, believe me"). Och det finns också finfina (nja) sångtexter i den, som Big Bottom, Stonehenge och The Flower People.

Tack kära Twin för att vi såg denna.

Veckans klipp

Det är svårt att välja ett av alla de bra klippen från Spinal Tap men Food Issues är härmed denna veckas klipp.

Drakar

Gillar entreprenörskap och kreativa människor med idéer, människor som kan komma på en produkt eller tjänst som fyller ett behov eller löser ett problem och är en produkt/tjänst som inte redan finns.

I brittiska TV-programmet Dragon's Den, får entreprenörer (och mindre bra wannabe-entreprenörer) chans att träffa riskkapitalister (the Dragons) och pitcha sin idé och söka investeringar, the Dragons egna pengar. The Dragons är hårda men rättvisa, och de kan se om det är en bra affärsidé och/eller en bra entreprenör. Intressant programidé och det funkar, gillar det. Och man lär sig också en hel del om entreprenörskap. Sen är programmet lite långsamt ibland men det gör inte så mycket.

Några exempel:

Peter Jones investerar i entreprenören, inte hans pitch.

Mindre bra idé.

En till mindre bra idé.

Ikväll startade en svensk version, Draknästet. Drakarna är tunga svenska entreprenörer. Har nu sett första avsnittet, helt okej. Mer långsamt än originalet, inte lika vassa frågor från drakarna och inte lika roliga produkter men som sagt, intressant med människor med idéer.

Bonus

En av favoritdrakarna Peter Jones Golden Rules for Success.

Who invented liquid soap and why?

Har köpt en bok idag. En bok som äntligen ska svara på frågor som "What happens in a pitch meeting? How is a screen play like a personal ad? What makes a great chase scene? Why are so many producers listed in a movie's credits? And what the hell do those producers do anyway?".

Har redan börjat läsa. Den kan nog vara en bra tunnelbanebok, en sån som man inte behöver vara superkoncentrerad när man läser och med lagom långa kapitel för min resa hem från jobbet.

Ser fram mot att få veta en massa onödigt om Hollywood och filmskapande. Lär återkomma med mina nuvunna kunskaper...;)

Boken heter Bambi vs Godzilla och är skriven av David Mamet, "Oscar-nominated screenwriter".

You set the tone

DN skriver idag om "Cityakuten har haft sin sista patient". I artikeln nämns de två avsnitten om kära Dr Greenes död som jag skrev om på http://masja08.blogspot.com/2009/04/dear-dr-greene.html. Journalisten kallar de avsnitten "bland de bästa som spelats in för en tv-serie" - jag håller helt med! Gråter bara jag ser klipp från de avsnitten, http://www.youtube.com/watch?v=HF-ANq3um_E& och http://www.youtube.com/watch?v=3E4p6ivvMUc...

DN-artikeln avslutas med frågan "Vilket arv lämnar Cityakuten efter sig?". För mig blir arvet att ER helt klart är en av de bästa tv-serier som gjorts, definitivt den bästa sjukhusserien, och att den är en serie som lyckats hålla mig intresserad genom femton säsonger och som fått mig att skratta, känna och gråta (mest för dr Greene men också för dr Gallant, Lucy och dr Pratt).

Tack och bock för den här tiden ER - You set the tone.

Veckans klipp: Ali G och Jarvis

Gillar en hel del av det som Sasha Baron Cohen gjort, gillar inte underbältethumorn men tycker att många av hans intervjuer och inslag både som Ali G och Borat är lysande.

Här ett inslag från da Ali G show med Jarvis Cocker.
www.youtube.com/watch?v=aHIIhgetQfY

"Don't pu' em in a mo'fo'home"

Bonusklipp

Som bonus kommer här också ett klipp med något som jag tänker på varje gång jag ser eller hör Jarvis, gillar det mycket.

I don't think we're in Kansas anymore

(Skrivet den 21 mars)
Gick in i en väldigt manlig miljö igår: en järnbutik.
Alla saker i butiken är saker som Män använder. Verktyg, spikar, maskiner, knivar, sladdar, pryttlar, gadgets. Sakerna är upplagda lite slarvigt, på hög, i rad, upphängda på krokar, ihoppackade för att få in så mycket som möjligt på så liten yta som möjligt och gärna högt upp på hyllor. Allt är väldigt praktiskt gjort. Det finns liksom inget snyggt i det, inget tänk om att butiken ska vara tilltalande för ögat. 


Behöver ett nytt filter till min köksfläkt och tänker att järnbutiken kanske har det, eller vet var det kan finnas. Går in i butiken. Ser mig omkring. Det är trångt mellan hyllorna. Ett par män står vid olika hyllor och har olika saker i händerna som de tittar på, väger i händerna och granskar noggrant. Inte en kvinna nånstans. Jag är helt ensam. Tar en liten vända runt i de smala gångarna och letar bland hyllorna och krokarna men förstår inte logiken och uppbyggnaden och kan inte ens få en liten liten hint om var ett fläktfilter möjligen kan finnas. Badrumssaker finns på samma hylla som spikar, sladdar på samma hylla som lås, och slipmaskiner på samma hylla som strykjärnen.


Inser min (eller kanske snarare butikens) begränsning och går fram till kassan. Där står tre män. Två diskuterar en gadget, den tredje bläddrar i papper. Nummer tre tittar upp och säger "Ja?". Jag berättar att jag behöver ett köksfläktfilter och frågar om de har det, han grymtar ett jakande svar. "Är det till en kolfläkt?" tror jag att han säger. Har ingen aning om vad jag har för fläkt men det låter bra så jag säger ja. "Det är ett runt filter?" säger han frågande. "Öh, mja, nä, filtret är inte runt...men hålet ner till fläkten är runt!". Jag vet inte vad han eller jag pratar om. Han ser fundersam ut och grymtar nåt om att det bör vara ett runt filter, och att det är konstigt med en kolfläkt som inte har ett runt filter. Jag är tyst. Jag har nog lurat honom. Jag kanske inte alls har en kolfläkt.


Han drar iväg till en hylla längst in bakom en massa andra hyllor. Högst uppe på hyllan, längst in ligger olika filter. Han tar fram två olika, ett runt och ett stort rektangulärt. Jag känner hur lättnaden sprider sig i min kropp. "Det där i påsen blir perfekt, jag ska inte ha det runda". Han frågar en gång till "Ska du inte ha det runda?". Jag antar att han inte kan tänka sig att kolfläkten kan ha nåt annat än ett runt filter. Tanken att jag sagt fel slår honom tydligen inte. Inte heller tanken att jag faktiskt vet vad jag ska ha. Jag betalar och går ut. Och andas ut.

Lord have mercy

(Skrivet den 4 mars)

Idag tackar jag musikgudarna för att jag hade Biggie i lurarna när gymmet ikväll spelade Canneloni Macaroni av Lasse Holm...

The horror! The horror!

Morning mist

(Skrivet den 25 december 2008)

Min DVD är räddningen på denna usla TV-juldag. Såg nyss ett Seinfeldavsnitt med ett av Georges i mitt tycke bästa repliker:

George: I happen to dress based on mood.

Jerry: But you essentially wear the same thing all the time.

George: Seemingly, but within that basic framework there are many subtle variations only discernible to an acute observer that reflect the many moods, the many shades, the many sides of George Costanza.

Jerry: And what mood is this?

George: This is Morning Mist.

Ska kanske själv använda den som ursäkt när jag packar... "I happen to dress based on mood. Within my basic framework there are many subtle variations only discernible to an acute observer that reflect the many moods, the many shades, the many sides of Twin."

Dear Dr Greene

(Skrivet den 29 december 2008)

Ser på ännu ett välgjort och jättebra avsnitt av Cityakuten. Tycker den är en av de bästa tv-serierna som gjorts. Bra manus, bra skådisar, en handling som håller och som berör.

Idag dök min absoluta favorit oväntat upp. I en tillbakablick om ett akutfall där ett par förlorade sin son, mamman är nu tillbaka som chef för akuten och hon mindes hur det var. Och den som tog hand om hennes son var ingen mindre än dr Mark Greene...

Åh, saknar dr Greene... Grät floder i soffan när han dog av sin hjärntumör för flera säsonger sen. När han somnade in, när Carter högt läste faxet från dr Greene med tillägget från hans Elizabeth på sista sidan "Mark died this morning" och när andra läste faxet som de satt upp på anslagstavlan. Grät en liten skvätt idag med, blev glad av att se honom och samtidigt ledsen över att han dog.

Jag vet, är kanske fånig men det är lite skönt att bli berörd av något. Har gråtit åt andra riktiga saker många gånger och ibland är det bara skönt att få gråta åt något som inte är på riktigt, som egentligen inte betyder något.

Forts Like sand through the hourglass...

(Skrivet den 19 februari 2008)

Ack ja, DOOL (Days of our lives) har som sagt intriger, karaktärer och kärlekshistorier...

Topp 3 intriger

1. Marlena, aka Doc, blir besatt av djävulen. Detta märks genom att hon ser sig i spegeln och får gröna lysande ögon och talar med mörk spöklik mansröst och att hon till sist ligger i sängen, fast leviterande en halv meter ovanför sängen i bästa Exorcistenanda och Father Black ska driva ut djävulen ur henne.

2. Kristen di Mera har problem att behålla John Black och att konkurrera med Marlena, aka Doc. Istället för att prata om problemet anlitar hon Susan som ska föda Kristens och Johns löööve child. Men istället blir Kristen och Doc instängda i det hemliga rummet hos Stefano di Mera och Susan, förklädd till Kristen (samma skådis...) lägger an på John. Det hela avslöjas på Susan förklädd till Kristens och Johns bröllop då Susan förklädd till Kristens löständer far iväg och landar i bröllopstårtan.

3. Marlena, aka Doc, blir seriemördare i Salem och tar död på massor av karaktärer med en förskärarkniv medan hon är iklädd en hockeymask.

Bubblare: Alla (nästan) i Salem samlas i djungeln. Några attackeras av infödingar, andra av djungelsjuka.

Topp 3 karaktärer

1. Susan. Hela hon är fantastisk.

2. John Black. Mannen som agerar med sitt vänstra ögonbryn.

3. Marlena aka Doc. Kvinnan som fixar det mesta: hon är psykolog, mamma, hustru, älskarinna, djävulsbesatt, dyrkad av Stefano di Mera, Roman och John Black, seriemördare, kidnappad/instängd i omgång mm mm...

Bubblare: Hope aka Fancyface pga hennes undying löööve för tönten Bo Bradyoch för hennes oförmåga att klara sig själv även om hon själv är övertygad om att hon är very independant woman och police officer.

Topp 3 yuk-kärlekshistorier

1. John Black och Marlena aka Doc. Sovrumsscenerna tar aldrig slut och uppenbarligen är deras passion så stark att man måste visa den om och om igen i softat ljus, med väl uppenbara flämtningar, med John i bar överkropp och Doc i ljuvt vitt nattlinne med spets och med många "We're gonna spend the rest of our lives together" och "I love you so much Doc". Deras kärlek och passion har utstått mången ting, Kristen/Susan, Doc's exman Roman som återvände från de döda (och när John först kom in i serien trodde han att han var Roman och han levde ihop med Doc i ett par år innan man insåg att det var Stefano di Mera som programmerat John att tro att han var Roman och sen kom han på att han var Father Black vilket han inte heller...Again wiv da Stefano x 2).

2. Hope aka Fancyface och Bo. On and off and on again. Lång historia och många vändor, bl a när Hope var bortrövad av Stefano och fick ihop det på en ubåt med John Black, när Billie dök upp och stal Bos hjärta bl a i Rom (när alla i Salem var i Rom) och när Hope var prinsessan Gina (eller tvärtom eller hur det nu var).

3. Kristen och hennes English boyfriend Edmund. Very sweet och asexuellt (thank god, sexuella par finns det nog av i DOOL) couple.

Och det var dagens DOOL-tankar :)

Like sand through the hourglass...

(Skrivet den 7 februari 2008)

Var hemma och jobbade. Tvn stod på i bakgrunden. Ett avsnitt av DOOL (Days Of Our Lives) startade. DOOL har gått i USA i typ hundra år och under korta perioder, den längsta för några år sedan, har jag och min kära Twin roat oss med att se, kommentera och skriftligt återge DOOL-avsnitt. Det finns några viktiga delar i den som kännetecknar DOOL och som gör den till mitt val för såpornas såpa.

En stad där alla hänger samtidigt på sjukhuset, på polisstationen, hemma hos ngn av Hortons/Bradys, i the mall eller så är man i djungeln eller så flyger alla till en europeisk stad inom ett par timmar.

Ett sjukhus där psykologer jobbar sida vid sida med läkare för att ta hand om alla sorters sjukdomar och akutfall, benbrott, hjärnblödning, koma, hjärtinfarkt, djungelsjuka... psykologen dr Marlena kan alltid hoppa in och ta hand om allt.

En polisstation där poliserna jobbar hårt. Iallafall när det handlar om deras egna släktingar, älskare eller vänner. Och det gör det alltid.

John Blacks ögonbryn som höjs så fort något lite oväntat händer, eller att någon säger något, eller när John tänker....

Barnen växer upp ack så snabbt. På ca 5 år växer bebisar 20 år.

Om man missat ett avsnitt gör det inget, en del av varje avsnitt är alltid tillbakablickar när människorna tydligt minns vad som sades igår/för en stund sen/för tre år sen.

Människor som pratar högt när de är ensamma och som gör långa konstpauser när de pratar med någon.

En elak rik skurk som av någon outgrundlig anledning vill utrota och förstöra just den lilla staden Salem och alla dess invånare. Vi snackar Stefano di Mera. Och vi snackar technoprylar. Teknikens under har nått Salem innan resten av världen. Till exempel ett chip som planteras in i hjärnan och som Stefano styr med en liten fjärrkontroll som tas upp ur byxfickan med jämna mellanrum och som nästan upptäcks varje gång. Men bara nästan.

Sexscener som är lite dimmiga, med mycket flåsande och mycket romantik. Tror de iallafall. Mer yuk enligt oss.

Minst ett "I want to spend the rest of my life with you" i varje avsnitt.

Och så intrigerna...

Och karaktärerna...

Och kärlekshistorierna...

Vårt 90-tal

(Skrivet den 5 december 2007)

90-talet var årtiondet då jag var tonåring, tog studenten, läste på universitetet, hängde på Gula villan, blev kär, fick jobb, pluggade i St Petersburg, lärde känna Safi, flyttade hemifrån först till Söder sen till kära Kungsholmen, klubbade på Beatbox wiv my sistahs, var twenty something, upptäckte Cusack, rörde vid SM-bucklan i hockey (dif:s guld), lärde mig mer om vem jag är, hade väldigt mycket roligt, hade en del tunga stunder, tågluffade i Skottland, båtluffade i skärgården, letade cusackfilmer på bland annat Mega, mm mm.

Lyssnade, fnissade och mindes 90-talet på Rival ikväll. Schyffert berättade om sitt 90-tal. Att vi fick rebella mot tidigare generationer genom att inte bry oss, inte veta vad vi ville, inte tog ställning eftersom våra föräldrars generation brytt sig om allt, vetat allt och tagit ställning till allt. Att ironin behövdes som motvikt mot alla sanningar på 80-talet. Han spelade introt till Knesset som var ett exempel på att vi gillade yta. I likhet med Seinfeld handlade Knesset egentligen inte om något vilket enligt Schyffert är symptomatiskt för 90-talet...

Ack, nostalgi.... Tydligen har Schyffert ett avsnitt av Knesset hemma - är grymt avis! Hm, undrar om min kära Twin har några avsnitt kvar, det var genom min kära Twin jag började titta på Knesset (och SNL), lyssna på vettig musik som jag verkligen gillade och icke att förglömma, som Cusack kom in i mitt liv.

Ack ja, var och vad hade jag varit utan min dear Twin och mitt 90-tal...

Till minne av Knesset avslutar jag med att lovebomba 90-talet - The 90s....

Nu så

Har tidigare bloggat på MySpace men när min kära Twin flyttade hit så insåg jag att det nog var klokt, och roligare, att följa med och få en blogg-blogg. Några blogginlägg fick också följa med.

I den här bloggen tänkte jag skriva ner mina funderingar, mestadels om olika medier i min vardag men ibland också bara tankar om tillvaron.