Captain Subtext

Fick via Twitter (Nanok Bies sida) tips på en mindre lyckad mediehantering: Billy Bob och hans (okända) band blir intervjuade i en amerikansk radioshow och det blir bara helt fel. Allt fokus lägger på Billy Bob, övriga bandmedlemmar ignoreras halvsnyggt av radioprataren. Det börjar med att Billy Bob ser uttråkad och borta ut och han förstår inte någon av frågorna. Radioprataren ihärdar och pratar lågt, snabbt och i samma ton hela tiden, jag förstår inte heller vad han pratar om.

Men sen börjar Billy Bob lacka till. Han börjar muttra om att ingen skulle ställa samma frågor till Tom Petty (lite divalater där hos den gode Billy Bob, man kan väl inte riktigt jämföra de tu) och om att det var just såna här frågor som producenten lovat att ingen skulle ställa. Han är sen allmänt muttrig och anti resten av den 10 minuter långa intervjun som känns som en lång pina. Radioprataren försöker rädda situationen, även bandmedlemmarna försöker, men det går inte alls. Billy Bob är definitely pissed och visar det tydligt.

Michael Swaim, aka Captain Subtext, har ordnat så att det på klippet finns en lysande subtext vilket gör klippet fantastiskt roligt:

http://thosearentmuskets.blogspot.com/2009/04/billy-bob-with-subtexttitles.html

Klippet får mig att minnas en annan intressant mediehanterare, Per Morberg. Han intervjuades av Metro 2007 och är bara helt otroligt anti. Att Metro valde att trots det totala misslyckandet ändå publicera intervjun är helt enkelt humor.

http://www.metro.se/se/article/2007/09/20/20/1257-45/index.xml

Dessa två intervjuer är bra exempel på hur man inte ska hantera media om man vill ha ett fortsatt gott samarbete. Intressant är att de ändå klarar sig ur det hyfsat, framför allt Per Morberg fick nog mer cred för sina buttra antisvar. Troligen beror det på att ingen av dem är intresserad av eller bryr sig om att ha ett bra samarbete. Vad man dock också kan säga är att de är exempel på hur man tar initiativet i en intervju.