torsdag 31 december 2015

Från 2015 till 2016

År 2015 har mest handlat om min lille Skrutt. Om att vara hans mamma. Om att ta hand om, lära känna, älska, krama och pussa på, finnas där för och hänga med honom. Om att se honom lära sig vända sig på mage, äta på sina fötter, sitta, krypa, stå, gå och äta själv. Om att ordna namngivningskalas i somras och ettårskalas innan jul. Om att vara med när han nyfiket upptäcker sig själv och världen runt omkring. Och att få vara med om allt det är det bästa jag vet. Det är klart att det är jobbigt ibland och att ansvaret ibland känns övermäktigt men det är så värt det. Han är det bästa jag har och det bästa jag gjort.


På Skrutts namngivningskalas höll jag och min syster tal och min kära vän läste en dikt, som jag läste på hennes dotters namngivning. Dikten är så ofantligt fin och jag blir rörd varje gång jag läser och hör den. För den stämmer.


Under året förlorade jag tyvärr min kära mormor. Sorgen och saknaden är stor. Hon var så glad för Skrutt och de hann träffas två gånger vilket jag är väldigt glad för.

Sen har det hänt och händer så mkt hemskt, omänskligt och ovärdigt i världen. Sånt som inte går att ta in, att förstå, att acceptera. Försöker göra det lilla jag kan genom att ge till dem som behöver och de som hjälper.

Under 2016 kommer jag börja jobba igen och Skrutt börja på förskola. Det känns väldigt konstigt att inte få vara med honom hela tiden men det är som det är och det är bra för honom. Vi kommer att resa en del, leka mkt och fortsätta upptäcka världen ihop.

Liksom tidigare kör jag på mina ännu ej uppfyllda/genomförda samt aningens reviderade förhoppningar och planer (inte löften) för framtiden från tidigare år.

- Vara den bästa mamman jag kan för Skrutt
- Ha riktigt röda läppar oftare
- Be profoundly shallow #lovedajarvis
- Fortsätta lyssna på och lära av kloka och kunniga personer
- Göra en till tatuering (minst)
- Bli hittad av en Vespa

onsdag 14 oktober 2015

Min kära lilla mormor

Min kära lilla mormor finns inte mer. Hon fick vara med i 97 år i en värld som förändrats otroligt mycket under hennes levnadstid. Det är sorgligt och konstigt men jag är glad att hon fick vara med så länge, att jag fick hänga så mkt med henne och att hon hann träffa min lille Skrutt och han henne.

Mormor var många saker för många människor. Hon var dotter, fru, mamma, syster, svägerska, faster, vän, politiker, stödperson, nämndeman, föreningsaktiv, bridgepartner, med mera. För mig var hon mormor.

Mormor som min familj åkte ner till i Skåne varje sommar och varannan jul, som jag bodde själv hos varje sommar från att jag kunde åka tåg ensam och som jag i vuxen ålder hälsade på ett par gånger om året, senast nu i somras när hon fyllde 97.

Mormor som gärna visade kärlek med sin goda mat (och på andra sätt), som alltid köpte den där särskilda leverpastejen när jag kom ner eftersom hon visste att jag tyckte om den och som fraktade och balanserade en stor spettekaka på tåget från Skåne och i rulltrappor på centralen till min storasysters bröllop.

Mormor som hade stenkoll på alla i släkten, deras namn, släktskap, födelsedagar och yrken.

Mormor som var bra på att minnas och berätta om sitt långa liv. Vi pratade mkt om gamla tider, släkten, hennes barndom, hennes liv med morfar och hennes olika yrken och uppdrag.

Mormor som gärna gav bort saker hemifrån till oss barnbarn och som gav mig två perfekta minnen av morfar: ett schackspel och en engelsk grammatikbok. Hon berättade alltid historien bakom och det följde ofta med en liten lapp med den.

Mormor som alltid skickade vykort från sina resor och som, när hon slutat resa, alltid blev så glad för vykort från oss barnbarn (jag skickade när jag rest eller varit på museum). Hon skrev också brev ibland, t.ex. när jag bodde i Moskva, och alltid med fin gammal skrivstil.

Mormor som var duktig på att hålla tal och gärna gjorde det.

Mormor som jag kollade på Days of our Lives, vädret, nyheterna, Davis Cup och en massa annan sport med.

Mormor som var så trött på tv-reklamen och blev så nöjd när hon fick en video så hon kunde snabbspola och slippa den.

Mormor som tyckte mkt om blommor och alltid hade flera orkidéer som blommade och några som vilade. I 90-årspresent fick hon en sorts prenumeration av min familj: jag ringde varje månad till en jättebra blomsterhandel som levererade en fin bukett till henne.

Mormor som lade många patienser och lärde mig ett par.

Mormor som såg alla människor som lika värda och som värnade lite extra om de som hade det svårt.

Mormor som hängde med i nyheterna och i politiken och som var lite extra stolt när jag började jobba i riksdagen.

Mormor som reste upp och var med på min magisterexamen och stolt fick sitta vid rektorsbordet (en bonus när man jobbar centralt på universitetet och tar sin examen sent….).

Mormor som inte direkt gillade tatueringar men som när hon fick se min tyckte att ”Jamen den var ju riktigt elegant” och hon hittade också en ny, egen betydelse i den.

Mormor som nog anade det redan innan och som när jag berättade om att jag var gravid med Skrutt blev så glad för min skull och tyckte att jag var stark, modig och gjorde helt rätt.

Mormor som jag kommer att sakna så väldigt väldigt mkt.


Leta i den här bloggen