Plan för 2012

- Ska ha riktigt röda läppar oftare.
- More cowbell.
- Be profoundly shallow. #lovedajarvis

2011: Bygones

Bra saker
- Mina kära vänner och min familj.
- En kär väns sons efterlängtade ankomst.
- Mammas efterlängtade bok.
- Kom igång med träningen i våras med hjälp av en guld-PT.
- Har har inte haft problem med ryggen under året (vilket var målet med träningen, en bonus är att jag minskat en del i omfång).
- Är fortsatt Twitterberoende, and proud of it. Har i år varit på två tweetups med en massa roliga, trevliga och öppna twittrare.

- Reste med jobbet till London i augusti. Pratade mycket engelska, shoppade och stortrivdes. 

- Tog fler steg.
- Någon dök oväntat upp, någon som gjorde hösten uthärdlig, roligare och bättre.
- Återupptäckt Jarvis och Pulp. Love and respect da Jarvis.

- Fotograferade till 23 teman i Fotosöndag. Min favoritbild är till temat hopp. Andra teman jag är extra nöjd med är tre, djuriskt, illusion, sommarminne och rund.
- Köpte en ny fin MacBook Air. Min gamla vita MacBook Pro hade tjänat mig väl i sex år, men det var dags för en ny. Har även beställt en iPhone 4S efter att ha väntat på 5 som tyvärr inte kom under 2011.
- Sett Madame Butterfly, Weeping Willows och Svansjön.

Mindre bra saker
- Har rest för lite.
- Hösten var jobbmässigt lång, tung och tuff (men lärorik) med snurriga funderingar, för lite ork och dålig sömn.
- Någon försvann tyvärr sedan (och nästan lika oväntat) men dyker fortfarande upp i tankarna ibland.
- Har inte varit tillräckligt mycket i skärgården.

Har gjort det mesta av det jag tänkte inför 2011 men 2011 var nog faktiskt ett mellanår. Det ska inte 2012 bli.

Love da Jarvis

Har skrivit om Jarvis Cocker tidigare, när han delat scen med Ali G och med Michael Jackson. Och nu är det dags för mera Jarvis. Det finns två extremt bra låtar med honom som förtjänar att uppmärksammas och Jarvis förtjänar att lovebombas.
Synchronize - Discodeine
You're in my eyes (Disco Song) Pilooski Remix

Love da Jarvis.

History of rap

Jimmy Fallon och Justin Timberlake kör en massa gamla hiphop-klassiker x 3.
Del 1
Del 2
Del 3

Madame Butterfly

Var med en kollega och såg Madame Butterfly på Folkoperan i onsdags. Sorglig och brutal historia. Bianca Muratagic som Butterfly växte under kvällen, tyckte mycket om hennes tolkning. Och både jag och kollegan fick tårar i ögonen när hon sjöng och tog farväl av sin son och sitt liv. Vår andra favorit var Anders Larsson som konsuln.

Älskar tragisk opera, när musiken och sången bara går rakt in i hjärtat och berör. Det gjorde de den kvällen. Och det gör Maria Callas Butterfly också när hon sjunger om sin längtan och väntan och sin död.

The torture of the damned

Enligt Aftonbladet menar en antikhandlare att Nicolas Cage egentligen är en vampyr då han liknar en vampyr (eller hm...kanske inte men ändå) på en 140 år gammal bild. Twin och jag vet redan att det inte stämmer. Nicolas bara tror att han är en vampyr. I filmen Vampire's kiss. En galen och stundtals obehaglig film. Nicolas tror där att han blivit biten av en kvinnlig vampyr och börjar sova under sin soffa, tror inte att han ser sin spegelbild, blir känslig mot ljus, springer runt med en bräda och ber folk döda honom och köper sig ett par vampyrtänder i plast. Hm.

Ett par klassiska klipp:
Nicolas ser (inte) sin spegelbild
Nicolas är hos sin psykolog och kan sitt alfabet
och
Blandade klassiska klipp

Baby Doll

Det finns en reklam med The Ark som ska få oss att panta mera. Reklamen påminner rätt mycket om en scen i filmen Tapeheads (med vår käre John Cusack) där de två videomakarna ska göra en musikvideo "on spek"för det svenska bandet Cube-Squared, som enligt managern är "bigger than Abba". Videon är för den fina låten Baby Doll. Med svensk text. -Ish.

Ni kan själva se likheterna:
Cube-Squareds video Baby Doll
The Arks Panta mera-reklam

"Baby Doll. Du ä så fin. Du känns så stour.  Du lät mig få di. Men vaffo Baby Doll."

Imorgon

Imorgon är det tillbaka till vardagen. Det är måndag, jobbvecka och höst. Känns sådär men vill hitta och göra sakerna i vardagen som gör den till något bra, inte något tråkigt med måsten och borden. Vill tycka om min vardag.

Har haft en bra sommar. Har rest en del: till Köpenhamn med S, till mormor i Skåne och till London med jobbet. En bra mix av lugn, stad, strand, sol, regn, tankar, prat, lärdomar, shopping, god mat och fina sommarkvällar. Har också varit en del i skärgården. Senast förra veckan med mamma och pappa, en guldtradition som vi haft sen jag var ett halvår gammal. För mig är skärgårdshäng den viktigaste och bästa avkopplingen. Att sitta på en klippa eller brygga och titta och lyssna på havet. Kan göra det i timmar. Men har inte gjort det tillräckligt i sommar. Behöver mer. Och snart.

Nu väntar tre rätt tunga jobbveckor. Yup, hösten och vardagen är tillbaka. Imorgon.

Ofattbar ondska

Det som hänt går fortfarande inte att förstå. Jag känner ingen som drabbats, jag var inte där, jag har egentligen ingen rätt att sörja, ha ont i hjärtat och att må illa av den ondska som beskrivs av de som var där. Men gör och har det ändå för jag kan inget annat. Det är bara ofattbart. Finns, och finner inga ord.

Han är överallt nu, som han ville. Tänker inte nämna honom vid namn för det förtjänar han inte. Det är förståeligt med fokuset på hans person för vi söker svar på hur en sån människa tänker och fungerar. Men sluta visa hans egentagna utvalda idolbilder och bilder ur hans manifestfilm nu. Låt honom inte få mer, låt oss glömma honom och hans manifest men aldrig glömma det han gjort. Bloggen Älskade dumburk skriver klokt om detta.

Vill avsluta detta inlägg med ett citat som Stoltenberg tog upp i sitt tal i domkyrkan och som spritts i olika medier:
”Om én mann kan vise så mye hat, tenk hvor mye kjærlighet vi alle kan vise sammen.”

Somewhere there's a heart that beats for me

Förra helgen var jag på en konsert med Weeping Willows. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Vet bara att Magnus Carlson har en av världens bästa röster och att jag tycker mycket om många av deras låtar. När konserten var slut och vi gick ut, låg scenen öde i ett blått sken. Tog upp min iPhone och tog en bild som jag är grymt nöjd med. Bilden använde jag sen till Fotosöndag som den veckan hade temat "hopp".  Min förklaring: Weeping Willows framförde på konserten låten "Somewhere", en av mina absoluta favoritlåtar. Den låten ger mig hopp. Hopp om att det någonstans finns någon för mig.

Somewhere there's a heart that beats for me.

Premiär

Var på min allra första tweetup igår. 200 fellow twittrare möttes på Tweetupsthlm på Hilton hotel vid Slussen. Gick dit med min kollega Alf och hade en riktigt riktigt bra kväll. Många av dem jag följer och pratat med på Twitter var där, intressant och roligt att se dem på riktigt och prata med några av dem. Pratade också med ett par nya som jag nu följer. Så det blir definitivt fler tweetups framöver. 

Skånehelg

Har hälsat på min kära mormor i Skåne över helgen. Hon är 92 år och pigg, och hon har en massa historier från förr att berätta. Gillar att lyssna på henne.

Vi har pratat, ätit, fikat, träffat andra släktingar, druckit vin, promenerat ner till havet, varit vid morfars grav och vilat middag.

Det var en bra helg. Och att vila middag är riktigt behagligt.

Borden

Är inne i en period då jag har en massa borden. Saker jag borde göra. Enkla saker, lite svårare saker. Men jag gör dem inte. Orkar bara inte riktigt. Mår bra, det är inte det, är bara trött och inte så på. Men jisses, det är ju februari, det är kallt, grått och mörkt. Så snart så. Då tar jag itu med dem. Så det så.

Sorkin x 2

Häromkvällen satt jag och blippade mellan kanalerna. En kanal visade "Presidenten och miss Wade" med Michael Douglas som USA:s president. Plötsligt ser jag Martin Sheen ge råd till presidenten i the situation room. Några scener senare ser jag Nancy Mc Nally-skådisen sitta tillsammans med Martin Sheen i sofforna i the oval office och prata strategi med presidenten. Ytterligare några scener senare dyker Will Bailey-skådisen upp som Vita huset-anställd. Sedan pratar presidenten om nobelpristagare i ekonomi.

Det var lite för konstigt, lite för många likheter. Gick till imdb.com och kollade först West Wing. Gjord 1999-2006. Kollade sedan Presidenten och miss Wade. Gjord 1995. Och såg sedan förklaringen. Manus: Aaron Sorkin. Åhå. Då förstod jag.

Såg också att skådisen David Paymer var med i filmen som stabsperson, som en karaktär inte helt olik den gode Toby...

Yep, jag är en serienerd ;)

Daragaja Moskva

Igår skedde ett nytt bombdåd i Ryssland, denna gång på flygplatsen Domodedovo i mitt kära Moskva. Många oskyldiga dog och skadades. Igen. Jag förstår inte. Är det någon gång som de bakom dåden fått fienden (vem den nu är) att göra som de vill? Har saker förändrats enligt deras plan? Vad vinner de på det? Visst, vi blir rädda. Ett tag. Sen får överlevnadsinstinkten oss (förutom de som drabbas personligen) att glömma och leva som vanligt igen. Var det värt oskyldiga liv?

Rom Com

Blev en söndagsbio idag. Såg "Love and other drugs" med S och U. Hade inga direkta förväntningar och anade att den skulle vara rätt förutsägbar men tänkte (och hoppades lite) att den kunde kanske vara en rätt bra kärleksfilm ändå. Men nä, den var faktiskt inte bra.

Den innehöll som väntat de vanliga komponenterna:
Mannen: Snygg. Har aldrig varit kär och vill inte bli det heller. Är självsäker på ytan men man anar en osäkerhet på insidan. Hoppade av skolan och tror att hans enda talang är att sälja och att få kvinnor i säng.
Kvinnan: Vacker och smal. Långt mörkt lockigt hår och rådjursögon. Bor i en fantastisk vindsvåning med boheminredning. Är konstnärlig och svår. Åker då och då buss med pensionärer till Kanada för att köpa medicin billigare.
Mötet: Han självsäker, hon arg. Han charmas, blir ihärdig och lyckas bjuda ut henne. Fikan blir snabbt till fantastiskt sex i hennes vindsvåningskök.
Sexet: Alltid fantastiskt. Mer av det än vanligt i liknande filmer.
Kärleken: Först handlar det bara om casual sex för båda men sen inser han hur fantastisk hon är och vill mer (vilket dock brukar vara det omvända). Han övertalar henne att det ska kunna bli något mer och det blir ett förhållande.
Sidostoryn: Mannens tjocka bror som bor på soffan då han bråkat med sin fru. Får se kvinnan naken då hon kommer hem till mannen iklädd endast en trenchcoat. Brorsans rumpa syns mer än en gång.
Hindret: Hon har Parkinson. Ett förhållande med henne innebär att han kommer behöva ta hand om henne mer än vice versa, något som både hon och andra förklarar för honom.
Uppbrottet: De reser runt på sjukhus för att han vill bota henne. Hon har redan accepterat sin sjukdom och tror inte att han kan leva med att acceptera det.
Mellantiden: Mannen får ha trekant på pyjamasparty. Varför partyt är med i handlingen är oklart. Han får jobbet han jobbat för, i en annan stad.
Insikten: Mannen ser parets gemensamma svartvita videofilm och ser kvinnan ligga i sängen och prata om hur lycklig hon är i den stunden. Tyvärr till störigt smäktande musik.
Jakten: Mannen kör sin bil som en galning på motorvägen och hinner till sist fatt bussen med pensionärer hon åker med.
Slutscenen del 1 (på parkeringen): Han säger fina saker (faktiskt) och lyckas övertala henne att våga tro att han kommer finnas kvar. Igen tyvärr till samma störiga smäktande musik.
Slutscenen del 2 (i hennes fantastiska vindsvåning): De lever ihop och har ett bra liv. Han tackar nej till jobbet och börjar istället på läkarlinjen. Hans slutord är att man kan träffa en människa som förändrar livet.
Förväntade saknade scener: Att han kört sitt tal på bussen och att pensionärerna peppat henne vilket kunde avslutats med en kyss och applåder. En scen från några år framåt i tiden med mannen och kvinnan i en park, hon med gravidmage alt han kastat boll med en liten son.

Lite synd ändå. Det kan bli bra även om alla förväntade delar ingår. Känns som länge sen det kom en bra kärleksfilm utan alla klichéer. Eller så är det jag som börjar bli cynisk...

2011

Okej. Nytt år, nya möjligheter.
Under 2011 ska jag:

- träffa vännerna och familjen mer

- tänka bättre och snällare tankar om mig själv

- inte ha ont i ryggen

- träna mer och äta bättre

- ta mig tid att tänka, blogga och läsa

Jag har förändrat mycket i mitt liv de senaste två åren. Sista pusselbiten är dock kvar, den svåra och den viktiga, kärleken. Har försökt och misslyckats, men ger inte upp. Än.