Sorkin x 2

Häromkvällen satt jag och blippade mellan kanalerna. En kanal visade "Presidenten och miss Wade" med Michael Douglas som USA:s president. Plötsligt ser jag Martin Sheen ge råd till presidenten i the situation room. Några scener senare ser jag Nancy Mc Nally-skådisen sitta tillsammans med Martin Sheen i sofforna i the oval office och prata strategi med presidenten. Ytterligare några scener senare dyker Will Bailey-skådisen upp som Vita huset-anställd. Sedan pratar presidenten om nobelpristagare i ekonomi.

Det var lite för konstigt, lite för många likheter. Gick till imdb.com och kollade först West Wing. Gjord 1999-2006. Kollade sedan Presidenten och miss Wade. Gjord 1995. Och såg sedan förklaringen. Manus: Aaron Sorkin. Åhå. Då förstod jag.

Såg också att skådisen David Paymer var med i filmen som stabsperson, som en karaktär inte helt olik den gode Toby...

Yep, jag är en serienerd ;)

Rom Com

Blev en söndagsbio idag. Såg "Love and other drugs" med S och U. Hade inga direkta förväntningar och anade att den skulle vara rätt förutsägbar men tänkte (och hoppades lite) att den kunde kanske vara en rätt bra kärleksfilm ändå. Men nä, den var faktiskt inte bra.

Den innehöll som väntat de vanliga komponenterna:
Mannen: Snygg. Har aldrig varit kär och vill inte bli det heller. Är självsäker på ytan men man anar en osäkerhet på insidan. Hoppade av skolan och tror att hans enda talang är att sälja och att få kvinnor i säng.
Kvinnan: Vacker och smal. Långt mörkt lockigt hår och rådjursögon. Bor i en fantastisk vindsvåning med boheminredning. Är konstnärlig och svår. Åker då och då buss med pensionärer till Kanada för att köpa medicin billigare.
Mötet: Han självsäker, hon arg. Han charmas, blir ihärdig och lyckas bjuda ut henne. Fikan blir snabbt till fantastiskt sex i hennes vindsvåningskök.
Sexet: Alltid fantastiskt. Mer av det än vanligt i liknande filmer.
Kärleken: Först handlar det bara om casual sex för båda men sen inser han hur fantastisk hon är och vill mer (vilket dock brukar vara det omvända). Han övertalar henne att det ska kunna bli något mer och det blir ett förhållande.
Sidostoryn: Mannens tjocka bror som bor på soffan då han bråkat med sin fru. Får se kvinnan naken då hon kommer hem till mannen iklädd endast en trenchcoat. Brorsans rumpa syns mer än en gång.
Hindret: Hon har Parkinson. Ett förhållande med henne innebär att han kommer behöva ta hand om henne mer än vice versa, något som både hon och andra förklarar för honom.
Uppbrottet: De reser runt på sjukhus för att han vill bota henne. Hon har redan accepterat sin sjukdom och tror inte att han kan leva med att acceptera det.
Mellantiden: Mannen får ha trekant på pyjamasparty. Varför partyt är med i handlingen är oklart. Han får jobbet han jobbat för, i en annan stad.
Insikten: Mannen ser parets gemensamma svartvita videofilm och ser kvinnan ligga i sängen och prata om hur lycklig hon är i den stunden. Tyvärr till störigt smäktande musik.
Jakten: Mannen kör sin bil som en galning på motorvägen och hinner till sist fatt bussen med pensionärer hon åker med.
Slutscenen del 1 (på parkeringen): Han säger fina saker (faktiskt) och lyckas övertala henne att våga tro att han kommer finnas kvar. Igen tyvärr till samma störiga smäktande musik.
Slutscenen del 2 (i hennes fantastiska vindsvåning): De lever ihop och har ett bra liv. Han tackar nej till jobbet och börjar istället på läkarlinjen. Hans slutord är att man kan träffa en människa som förändrar livet.
Förväntade saknade scener: Att han kört sitt tal på bussen och att pensionärerna peppat henne vilket kunde avslutats med en kyss och applåder. En scen från några år framåt i tiden med mannen och kvinnan i en park, hon med gravidmage alt han kastat boll med en liten son.

Lite synd ändå. Det kan bli bra även om alla förväntade delar ingår. Känns som länge sen det kom en bra kärleksfilm utan alla klichéer. Eller så är det jag som börjar bli cynisk...

Söndagsfniss

Film på bio idag. S och jag såg Sommaren med Göran. De första fem minuterna var ljudlösa pga nåt tekniskt fel och det var faktiskt rätt roligt, publiken i vår lilla salong verkligen bondade över detta problem och en yngling roade oss med sin frustration "Amä, kolla, det är ju inget ljud! Nu borde det ju typ va skön musik medan han springer. Amä! Och nu snackar de säkert om nåt roligt. Kan nån kolla eller?".

Filmen i sig var rätt rolig med många igenkänningsgrejer. Mer för oss i 35-årsåldern än de runt 20 som majoriteten var. Som skämten om Dag Finn och ComHem, då var S och jag ganska ensamma om att fnissa...;) En av de bästa scenerna är en inflyttningsfest (i en väldigt vitstylad lägenhet) med personer i vår ålder som pratar vuxna saker: finansiella råd, jobb och semesterplaner i Antibe. Göran står på en balkong och lyssnar på en kille som pratar på om sitt och när han ska kolla en sak med sin fru, "Älskling, hur var det...", och för ett par sekunder går in från balkongen passar Göran på att göra det man själv önskat att man kunnat ibland på vissa fester: han hoppar över balkongräcket och lämnar festen...

Ingen fantastisk film man kommer minnas, men en bra lättsam film med många fniss.

Veckans klipp: Just for Pleasure (in typography)

Jag kommer att återkomma till min absoluta favoritskådis då och då i denna blogg, det finns så många klipp som jag bara måste dela med mig av. En av de första filmerna jag och kära Twin såg var The Sure Thing, en 80-tals-college-film (1985) som var så mycket bättre än andra 80-tals-college-filmer. En av orsakerna är såklart the man, the myth, the legend himself. Men även storyn, de andra skådisarna (några kända ansikten dyker upp här och var) och replikerna är också väldigt bra. Twin och jag kan hela filmen utantill, jag vet inte hur många gånger vi sett den men vi tröttnar aldrig på den.

En av de bästa scenerna, som vi skrattade högt åt, som vi spolade tillbaka och såg igen (yes kids, det här skedde på den tiden då man hade video och fick spola tillbaka videobandet) och som nog mycket gjorde att vi fastnade för just JC, var denna scen. "Just för plea-sure!" (4,15 in i klippet).

Vi är inte de enda som gillar filmen, JC och scenen. Det finns fler som oss. Gillar tänket och idén. Därför blir detta veckans klipp.

Twin och roade oss på gymnasielektionerna med att skriva in olika repliker från filmen i våra kalendrar. Än idag poppar dessa repliker upp i huvudet i passande situationer:

"I'm talking to you cordless" (not. när jag fått min allra första mobiltelefon nån gång 1994 tror jag så ringde jag första samtalet till Twin och sa då just denna replik)

"There was this big problem, and I'm late because of it"

"Consider outerspace..."

"I've bought some of those hangers you like so much"

"Persues, good man!"

"You were to busy to help me, to busy to help a drowning man!"

"I'm not interrupting anything, am I?"

"I'm not going to bed with you, I'm going to bed in a bed you happened to be in also"

"That's when I rearrange my sock drawer"

"Now that will add some excitement to the game!"

"I trust you, heh-heh"

"Did that hurt to you?"

"We speak eachother's unspoken language - fluently"

"How's this for an opening line: Did you know that Nietze died of syphilis?"

"Who invented liquid soap and why?"

"When the moon is in the seventh..."

"Because, no, I don't"

"It could happen to me some day. I doubt it but it could"

"No questions asked. No strings attached. No guilt involved. A sure thing"

"Make love in a hammock!"

Bonus: Trailern för filmen.

PS Vi har fortfarande inte gjort öl-testet, dags för det snart såhär 20 år senare dear Twin :) DS

Regn hos mig och JC

Det har regnat hela helgen, nonstop. Känns ganska skumt att det är midsommar om en vecka och semester om två veckor. Känns mer som september och höst. Men detta är ingen väderblogg, det talas tillräckligt med väder dessa dagar. Funderade på om det fanns någon bra regnfilm, men kom då på att min och Twins absoluta favoritskådis sen gymnasiet ju ofta befinner sig i regn och tack vare Youtube och ett annat fan finns det samlat i detta excellenta klipp. Notera också den ständigt uppvikta kragen. Det har vi gjort.

Sökte på skoj på Rain på Youtube och hittade en koreansk artist vid namn Rain, aningens influcierad (sagt med Lena Ph-röst) av Michael Jackson i sin dansstil, här i låten "I'm coming" med lååång video, som sagt, han gillar nog MJ.

Milli Vanillis låt Blame it on the rain, som var min kompis Ekots favoritlåt en kort period i högstadiet, förtjänar inte att länkas till. Singing in the rain känns för obvious. Orups Regn hos mig och Carolas Det regnar här i Stockholm idag får dock bli länkade, i sin egenskap som svenska gamla nostalgidängor. En annan gammal regngoding är ju denna klassiker från 1982 :) Men det regnar dock inga män här tyvärr men trevligt vore det ;)

Signs - ja tack

Jag vet inte, jag bara gillar den här historien. Jag anar att den möjligen är reklam för Schweppes, iallafall är den gjord för deras short film festival och det skymtar förbi en Schweppes då och då. Men jag gillar den ändå. Den ger liksom hopp.

http://patrickhughes.com.au/shorts/schweppes_signs.html

Never ending crotch thrusting

Det började med att Twin bytte sin profilbild på Facebook. Hennes huvud på en annan persons kropp, en kropp som var aerobicsklädd, 80's style med tights och en träningsbody skuren extremt högt upp på höften. Twin berättade vem kroppen tillhörde och jag fick se ett YouTube-klipp som visade kroppen och outfiten in action. Klippet kom från 80-talsfilmen "Perfect" (1985), en film som Sistah J visade sig ha köpt in i ett tillfälligt 80-talsfilmbehovsryck. Igår blev det så filmvisning på Kungsholmen.

Vi såg halva och den var verkligen usel. Handlingen är ingen handling. Enligt baksidan spelar John Travolta en journalist som ska skriva om en knarkaffär. Samtidigt ska han skriva om gymen som 80-talets singelbarer. Hur dessa två stories hänger ihop är oklart. Väldigt oklart. Överhuvudtaget förstår man inte vad knarket har med det hela att göra. Likaså finns det ett par andra sidohistorier som är helt ointressanta och irrelevanta. Som att Jamie Lee Curtis blev bränd av en reporter när hon var yngre och därför har hon svårt att lita på Travolta, detta faktum upprepas alldeles för ofta. Eller som att en av de andra gymtjejerna, enligt den solbrände tränaren Kenny med blond porrmustach "the most used equipment on the gym", blir avundsjuk när hennes bästa kompis ska gifta sig med en annan kille. Den blivande brudgummen jobbar för övrigt som manlig strippa vilket vi får se i en fem minuter lååång scen där han iklädd en susp försöker dansa sexigt (det funkar inte, nono) och juckar mot skrikande kvinnor i publiken. Inte heller denna scen tillför något till den ickeexisterande handlingen.

Det finns många 80-talsreferenser i filmen: de hemska frisyrerna, de smaklösa kläderna och det vidriga sexsnacket. Det märks också genom att Travolta menar att Amerika ändrats nu efter Watergate och Vietnam, att det finns ett land som heter Tjeckoslovakien och att Travolta skriver på en dator i laptopformat med ett bordsstativ och en skärm på 10x10 cm inuti laptopens ovansida. Denna dator är alltid på berättar Travolta stolt för Jamie (innan hon så fint skriver "Wanna fuck" på datorn) och anledningen är att han då inte behöver värma upp den när han ska skriva något mitt i natten. Ack, oljuva 80-tal....

Filmen är ovanligt lång för att vara en äldre film. Den är nästan två timmar. En av orsakerna är att manusförfattaren och/eller regissören inte tror att publiken förstår så därför säger rollfigurerna de flesta replikerna två gånger. En annan orsak är att filmen innehåller flera klipp som inte tillför något till den ickeexisterande handlingen, klipp där Jamie har sina aerobicspass. Passen går i stort sett ut på att Jamie står i ovan nämnda outfit och antingen headbangar eller juckar samtidigt som hon ger ifrån sig uppmuntrande små skrik. I en av scenerna är även Travolta med och juckar. Medan de juckar tillsammans med övriga träningsmänniskor kastar de lystna blickar på varandra. Travolta har också världens kortaste shorts på sig. It is not a pretty sight. Scenen tar aldrig slut, den håller på i fyra och en halv minut!.

Vill man se mer aerobics med Jamie, och höra de små skriken kan man även kolla in Jermaine Jacksons video "(Closest thing to) Perfect".

Kanske allting får sin förklaring i filmens andra halva som vi ännu inte sett. Kanske knarket dyker upp till slut, den manlige strippan egentligen är knarkpolis och Jamies trust issues eller hennes thrust issues visar sig vara den sista pusselbiten i upplösningen på knarkaffären. I doubt it.

Enligt baksidan är filmen "ett fängslande drama som kombinerar tidskriftsjournalistikens glamorösa värld med den lockande världen innanför väggarna på 1980-talets supergym". Nej. Den är "en dålig ursäkt för att kunna kombinera det mest vulgära från 80-talet med John Travoltas och Jamie Lee Curtis juckande höfter".

(Not. För övrigt berättar Sistah J (som är min excellenta träningsguru) att Jamies träning inte är särskilt effektiv, vare sig gällande förbränning, styrka eller kondition. Känns betryggande att jag inte behöver ta upp juckaerobics för att få en bra träning.)

Captain Subtext

Fick via Twitter (Nanok Bies sida) tips på en mindre lyckad mediehantering: Billy Bob och hans (okända) band blir intervjuade i en amerikansk radioshow och det blir bara helt fel. Allt fokus lägger på Billy Bob, övriga bandmedlemmar ignoreras halvsnyggt av radioprataren. Det börjar med att Billy Bob ser uttråkad och borta ut och han förstår inte någon av frågorna. Radioprataren ihärdar och pratar lågt, snabbt och i samma ton hela tiden, jag förstår inte heller vad han pratar om.

Men sen börjar Billy Bob lacka till. Han börjar muttra om att ingen skulle ställa samma frågor till Tom Petty (lite divalater där hos den gode Billy Bob, man kan väl inte riktigt jämföra de tu) och om att det var just såna här frågor som producenten lovat att ingen skulle ställa. Han är sen allmänt muttrig och anti resten av den 10 minuter långa intervjun som känns som en lång pina. Radioprataren försöker rädda situationen, även bandmedlemmarna försöker, men det går inte alls. Billy Bob är definitely pissed och visar det tydligt.

Michael Swaim, aka Captain Subtext, har ordnat så att det på klippet finns en lysande subtext vilket gör klippet fantastiskt roligt:

http://thosearentmuskets.blogspot.com/2009/04/billy-bob-with-subtexttitles.html

Klippet får mig att minnas en annan intressant mediehanterare, Per Morberg. Han intervjuades av Metro 2007 och är bara helt otroligt anti. Att Metro valde att trots det totala misslyckandet ändå publicera intervjun är helt enkelt humor.

http://www.metro.se/se/article/2007/09/20/20/1257-45/index.xml

Dessa två intervjuer är bra exempel på hur man inte ska hantera media om man vill ha ett fortsatt gott samarbete. Intressant är att de ändå klarar sig ur det hyfsat, framför allt Per Morberg fick nog mer cred för sina buttra antisvar. Troligen beror det på att ingen av dem är intresserad av eller bryr sig om att ha ett bra samarbete. Vad man dock också kan säga är att de är exempel på hur man tar initiativet i en intervju.

Don't point even

Browsade bloggar om varumärken och PR häromdagen och plötsligt ser jag denna adress: www.minegoestoeleven.com. Jag anar att det kommer från det jag tror - och jag har rätt. Bloggmannen bakom har tagit namnet från en replik i en film som enligt honom "påminner oss om den kommersiella kommunikationens värld. En värld där miljoner röster ständigt skriker Här är jag! Jag är unik! Ta mig!". Filmen är Spinal Tap, repliken These go to eleven (gillar när Nigel säger "Don't point even").

Det finns fler klassiska scener i den, Lick my Love Pump, ("It's in D minor. Which I find is the saddest of all keys"), Bandet besöker Graceland ("It sounds raga"), The Drummer Issue ("He died in a bizarre gardening accident", "You can't really dust for vomit"), Food Issues ("I've been working on this for about half an hour", "It's a complete catastrophe!", "I rise above it, I'm a professsional") och The Cover Issue ("It wasn't a glove, believe me"). Och det finns också finfina (nja) sångtexter i den, som Big Bottom, Stonehenge och The Flower People.

Tack kära Twin för att vi såg denna.

Veckans klipp

Det är svårt att välja ett av alla de bra klippen från Spinal Tap men Food Issues är härmed denna veckas klipp.

Who invented liquid soap and why?

Har köpt en bok idag. En bok som äntligen ska svara på frågor som "What happens in a pitch meeting? How is a screen play like a personal ad? What makes a great chase scene? Why are so many producers listed in a movie's credits? And what the hell do those producers do anyway?".

Har redan börjat läsa. Den kan nog vara en bra tunnelbanebok, en sån som man inte behöver vara superkoncentrerad när man läser och med lagom långa kapitel för min resa hem från jobbet.

Ser fram mot att få veta en massa onödigt om Hollywood och filmskapande. Lär återkomma med mina nuvunna kunskaper...;)

Boken heter Bambi vs Godzilla och är skriven av David Mamet, "Oscar-nominated screenwriter".

Vårt 90-tal

(Skrivet den 5 december 2007)

90-talet var årtiondet då jag var tonåring, tog studenten, läste på universitetet, hängde på Gula villan, blev kär, fick jobb, pluggade i St Petersburg, lärde känna Safi, flyttade hemifrån först till Söder sen till kära Kungsholmen, klubbade på Beatbox wiv my sistahs, var twenty something, upptäckte Cusack, rörde vid SM-bucklan i hockey (dif:s guld), lärde mig mer om vem jag är, hade väldigt mycket roligt, hade en del tunga stunder, tågluffade i Skottland, båtluffade i skärgården, letade cusackfilmer på bland annat Mega, mm mm.

Lyssnade, fnissade och mindes 90-talet på Rival ikväll. Schyffert berättade om sitt 90-tal. Att vi fick rebella mot tidigare generationer genom att inte bry oss, inte veta vad vi ville, inte tog ställning eftersom våra föräldrars generation brytt sig om allt, vetat allt och tagit ställning till allt. Att ironin behövdes som motvikt mot alla sanningar på 80-talet. Han spelade introt till Knesset som var ett exempel på att vi gillade yta. I likhet med Seinfeld handlade Knesset egentligen inte om något vilket enligt Schyffert är symptomatiskt för 90-talet...

Ack, nostalgi.... Tydligen har Schyffert ett avsnitt av Knesset hemma - är grymt avis! Hm, undrar om min kära Twin har några avsnitt kvar, det var genom min kära Twin jag började titta på Knesset (och SNL), lyssna på vettig musik som jag verkligen gillade och icke att förglömma, som Cusack kom in i mitt liv.

Ack ja, var och vad hade jag varit utan min dear Twin och mitt 90-tal...

Till minne av Knesset avslutar jag med att lovebomba 90-talet - The 90s....