Från 17 till 18

Så gick det ännu ett år. Och jag inser att jag inte bloggat något på hela året.

Men jag har gjort mycket annat. Mest har jag varit mamma åt Skrutt. Min lille treåring som är det bästa jag har och det bästa jag gjort. Som är den jag allra helst hänger med. Som jag längtar hem till. Som nu pratar, klättrar och kan själv. Som upptäcker världen och som börjat fråga mig om den. Som ska flytta upp till storbarnsavdelningen på förskolan. Som har fått kompisar och som enligt dem är snäll. Som gillar böcker, bilar och djur, bl.a. hästhörningar (eget bra ord). Som varit med mig till Gotland, Skåne, Järvsö, skärgården, brandstationen och olika museer. Som i år fått sitt första paraply och premiärridit häst. Som liksom sin mor gillar Fåret Shaun.

Har också bytt jobb. Efter sju år och två riksdagsval så var det dags. Jag trivdes bra och det är en otroligt intressant miljö och kollegorna de bästa man kan ha men jag kände att jag behövde ett annat jobb. Ett som inte kräver samma saker som det gjorde. Inte för att jag inte klarade det men för att jag vill ha ork kvar när jag kommer hem till Skrutt. Han är liten så kort tid och det går så fort. Jag vill göra ett bra jobb och jag vill samtidigt vara en bra och inte för trött och stressad mamma. Och det funkar nu. Mitt nya jobb är bra, jag trivs och känner att jag kan göra nytta, jag kan planera tiden lite mer och jag hinner klart med jobbet på den tid jag har. För nu är det precis det Skrutt och jag behöver. Sen om några år, när han är större, kanske det blir ngt annat igen.

Nästa år hoppas jag framför allt att vi ska hitta en lite större lägenhet. Där jag kan få inreda ett barnrum. Där vi kan umgås mkt men med lite mer utrymme.

Och så kör jag traditionsenligt mina ännu ej uppfyllda/genomförda samt aningens reviderade och kompletterade framtidsförhoppningar och -planer (inte löften) från tidigare år.

- Vara den bästa mamman jag kan för Skrutt
- Vara mer social med de nära vännerna
- Engagera mig mot främlingsfientlighet och antisemitism
- Ha riktigt röda läppar oftare
- Göra ngt bra för ngn annan
- Be profoundly shallow #lovedajarvis
- Fortsätta lyssna på och lära av kloka och kunniga personer
- Ta mig tid att fundera
- Göra en till tatuering (minst)
- Bli hittad av en Vespa

Från 16 till 17

Så var 2016 till ända. Ett år med mycket oro och ondska i världen. Men också ett år med godhet och vilja att hjälpa de som behöver. Hoppas på mer av det sistnämnda för 2017.

För min egen del har 2016 framför allt varit mitt andra år som mamma till Skrutt och att jag fått vara med när han upptäcker och utforskar världen. Året har bland annat innehållit förskolestart i våras (som han klarade fint och mkt bättre än mor sin), operation på sensommaren för att sätta in rör i öronen efter en sommar av öroninflammationer, spruckna trumhinnor och akutbesök.

Det har också varit mkt häng i lekparker, besök på Skansen, Bergianska, Vasamuseet, Steninge, lekland, Ingarömarknad (med bad) och Aspuddsparken, flyg till Skåne och sommardagar i skärgården och mosters hus i Märsta, Prideparadstittande och mkt tittande på bilar, bussar, Vespor, tåg, lastbilar, hundar och änder.

Han har blivit så stor det här året. Han går, springer, klättrar, hoppar, skrattar, leker, plockar, leker med sand, utforskar, kör med bilar, kör bil, ritar, lagar mat (-ish), bygger med Duplo, vill läsa böcker, äter själv, pratar några ord och lär sig nya, pussas och kramas, busar och skojar och har tom råkat twitttra. Han gnäller ibland och kan bli arg och ledsen och anti men oftast är han faktiskt bara fin och snäll och söt och fantastisk.

Jag är så ofantligt glad för honom och att jag har någon som jag får ge en massa kärlek till och som ger mig så mkt kärlek tillbaka. Den där lilla handen som tar min. Leendet när jag hämtar på förskolan eller kommer hem och han hängt med ngn av våra närmsta. När han springer in i min famn. Hans kramar och pussar. När han säger mamma och tittar på mig. Han är det bästa jag har och det bästa jag gjort. Och det är som det sägs, det blir roligare (och oroligare) hela tiden. Och det går så väldigt fort och känns ändå som så länge, bra beskrivet av en klok twittrare: det är oändligt och blixtsnabbt på samma gång.

Jag håller på och hittar tillbaka till mitt jobbjag efter att jag började jobba igen i våras. Det tar sin tid och det väcker också en del funderingar om framtiden, tillsammans med funderingar på hur jag vill vara som mamma och på vår lilla familjs framtid. En del att tänka mer på och en del att bara ta en dag i taget.

Liksom tidigare kör jag på mina ännu ej uppfyllda/genomförda samt aningens reviderade och kompletterade framtidsförhoppningar och -planer (inte löften) från tidigare år.

- Vara den bästa mamman jag kan för Skrutt
- Vara mer social med vännerna
- Ha riktigt röda läppar oftare
- Göra ngt bra för ngn annan
- Be profoundly shallow #lovedajarvis
- Fortsätta lyssna på och lära av kloka och kunniga personer
- Ta mig tid att fundera
- Göra en till tatuering (minst)
- Bli hittad av en Vespa