När jag bestämde mig för att flytta, för ett år sen ungefär, så var balkong ett av dealbreakerkraven. I min gamla lägenhet blev det alltid så ohemult varmt varje sommar. Ville därför ha en balkong (och inte lika mycket direktsol) för att kunna få in luft, men också för att där kunna dricka kaffet på morgonen, sola på dagen och sitta med ett glas vin på kvällen. Och jag fick min balkong. Den är större än väntat, med en bra och lagom händelserik utsikt, med sol mellan 10 och 13 ca, det fläktar till ibland (även när solen steker), den är perfekt att sitta på hela dagen, det är guld att kunna öppna upp när jag vaknar/kommer hem - den är fab!
Och nu förlorar jag den. Dock bara för ett par månader. Man har hastigt bestämt att fasaderna ska renoveras och balkongerna göras om och enligt brf är vissa balkonger, dock inte min, i så dåligt skick att "man kan ramla ner och dö". Köper det argumentet, svårt att inte göra det. Men det är surt. Från juli månad fram till och med september (om det inte blir försenat) har jag ingen balkong. Jag har heller ingen utsikt eller inluft då hela fasaden plastas in. I juli månad. Min första sommar med balkong. Lovely.
Men det är en sommar, ett par månader, det kommer bli fint och jag kommer få en än bättre balkong. Och det är inget jag kan göra åt det. Så jag övar acceptens. Det finns annat, viktigare saker (som t ex semester), som gör mig glad och som gör att det kommer bli en bra sommar ändå. Det är ju bara några månader av mitt liv. Acceptens är bra.
Har maxat balkonghänget under våren och framför allt denna midsommarhelg. Nästa vecka börjar fasaderenoveringen from hell.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar