Veckans klipp: Ali G at police training

Again wiv Ali G, nu at da police training facility...

"Wicked man"

"Put that down"

"We don't talk like that"

"You like da taste of steel?"

Gillar fnissen från fake-offren och main man Brinkman när Ali G rapporterar in "One brother, one honkey, and one s, what's da s?"...

Just because you can

Fastnade för en notis i DN:s kulturbilaga imorse, Nina Björk skriver om Dolly Partons gamla hit "Jolene", http://www.dn.se/kultur-noje/musik/nina-bjork-jolene-en-forlorares-karlekssang-1.878571.

Klokt, tänkvärt och rätt vackert. Läs den.

Vill man höra det hon skriver om så kan man lyssna på den här versionen av Jolene är från 1974, lika gammal som jag, och så Carolina af Ugglas sång. En annan sån låt, som slår an någonting i mig, och som också handlar om att våga fråga och be, fast man nog vet att det är förlorat, är The Burden av Weeping Willows.

Signs - ja tack

Jag vet inte, jag bara gillar den här historien. Jag anar att den möjligen är reklam för Schweppes, iallafall är den gjord för deras short film festival och det skymtar förbi en Schweppes då och då. Men jag gillar den ändå. Den ger liksom hopp.

http://patrickhughes.com.au/shorts/schweppes_signs.html

Veckans klipp: Ali G at da FB - Aye!

Som sagt, en del Ali G-grejer är väldigt roliga.

Här är Ali G på besök hos FB - Aye!

"If one of your friends is telling me you're selling drugs..."

"Who? Is it Dave?"

"Why is yous talkin' bout dis on da camera?"

"Dat ain' neva gonna 'appen!"

Bonusklipp:

Ali G pratar "bout da drug ting".

"And are there any negative effects?"

"Ain't da most worrying thing about dis though, dat it's actually makes yous enjoy 'ouse music?"

Never ending crotch thrusting

Det började med att Twin bytte sin profilbild på Facebook. Hennes huvud på en annan persons kropp, en kropp som var aerobicsklädd, 80's style med tights och en träningsbody skuren extremt högt upp på höften. Twin berättade vem kroppen tillhörde och jag fick se ett YouTube-klipp som visade kroppen och outfiten in action. Klippet kom från 80-talsfilmen "Perfect" (1985), en film som Sistah J visade sig ha köpt in i ett tillfälligt 80-talsfilmbehovsryck. Igår blev det så filmvisning på Kungsholmen.

Vi såg halva och den var verkligen usel. Handlingen är ingen handling. Enligt baksidan spelar John Travolta en journalist som ska skriva om en knarkaffär. Samtidigt ska han skriva om gymen som 80-talets singelbarer. Hur dessa två stories hänger ihop är oklart. Väldigt oklart. Överhuvudtaget förstår man inte vad knarket har med det hela att göra. Likaså finns det ett par andra sidohistorier som är helt ointressanta och irrelevanta. Som att Jamie Lee Curtis blev bränd av en reporter när hon var yngre och därför har hon svårt att lita på Travolta, detta faktum upprepas alldeles för ofta. Eller som att en av de andra gymtjejerna, enligt den solbrände tränaren Kenny med blond porrmustach "the most used equipment on the gym", blir avundsjuk när hennes bästa kompis ska gifta sig med en annan kille. Den blivande brudgummen jobbar för övrigt som manlig strippa vilket vi får se i en fem minuter lååång scen där han iklädd en susp försöker dansa sexigt (det funkar inte, nono) och juckar mot skrikande kvinnor i publiken. Inte heller denna scen tillför något till den ickeexisterande handlingen.

Det finns många 80-talsreferenser i filmen: de hemska frisyrerna, de smaklösa kläderna och det vidriga sexsnacket. Det märks också genom att Travolta menar att Amerika ändrats nu efter Watergate och Vietnam, att det finns ett land som heter Tjeckoslovakien och att Travolta skriver på en dator i laptopformat med ett bordsstativ och en skärm på 10x10 cm inuti laptopens ovansida. Denna dator är alltid på berättar Travolta stolt för Jamie (innan hon så fint skriver "Wanna fuck" på datorn) och anledningen är att han då inte behöver värma upp den när han ska skriva något mitt i natten. Ack, oljuva 80-tal....

Filmen är ovanligt lång för att vara en äldre film. Den är nästan två timmar. En av orsakerna är att manusförfattaren och/eller regissören inte tror att publiken förstår så därför säger rollfigurerna de flesta replikerna två gånger. En annan orsak är att filmen innehåller flera klipp som inte tillför något till den ickeexisterande handlingen, klipp där Jamie har sina aerobicspass. Passen går i stort sett ut på att Jamie står i ovan nämnda outfit och antingen headbangar eller juckar samtidigt som hon ger ifrån sig uppmuntrande små skrik. I en av scenerna är även Travolta med och juckar. Medan de juckar tillsammans med övriga träningsmänniskor kastar de lystna blickar på varandra. Travolta har också världens kortaste shorts på sig. It is not a pretty sight. Scenen tar aldrig slut, den håller på i fyra och en halv minut!.

Vill man se mer aerobics med Jamie, och höra de små skriken kan man även kolla in Jermaine Jacksons video "(Closest thing to) Perfect".

Kanske allting får sin förklaring i filmens andra halva som vi ännu inte sett. Kanske knarket dyker upp till slut, den manlige strippan egentligen är knarkpolis och Jamies trust issues eller hennes thrust issues visar sig vara den sista pusselbiten i upplösningen på knarkaffären. I doubt it.

Enligt baksidan är filmen "ett fängslande drama som kombinerar tidskriftsjournalistikens glamorösa värld med den lockande världen innanför väggarna på 1980-talets supergym". Nej. Den är "en dålig ursäkt för att kunna kombinera det mest vulgära från 80-talet med John Travoltas och Jamie Lee Curtis juckande höfter".

(Not. För övrigt berättar Sistah J (som är min excellenta träningsguru) att Jamies träning inte är särskilt effektiv, vare sig gällande förbränning, styrka eller kondition. Känns betryggande att jag inte behöver ta upp juckaerobics för att få en bra träning.)

Veckans klipp: Deep Thoughts by Jack Handey

För många många år sen innehöll Saturday Night Live mängder av klassiker. En av dem är Deep Thoughts by Jack Handey.

Ett exempel:

"I can picture in my mind, a world without war, a world without hate. And I can picture us attacking that world. Because they'd never expect it."

Ett annat:

"Sometimes I think you have to march right in and demand your rights, even if you don't know what your rights are, or who the person is you're talking to. Then on the way out, slam the door."

Lägg dessutom till att de alltid läses med en lugn, seriös mansstämma, har sömnig pianohissmusik i bakgrunden och illustreras visuellt med vackra naturbilder som här på YouTube-klippet. Fler nedskrivna exempel finns på nätet, både här och där.

Уважаемые участники обсуждения!

Läser i Moscow Times att Rysslands president Medvedev börjat blogga. Han (eller kanske hans stab) skriver, lägger in filmer och - vilket är intressant i det annars hårt styrda medieRyssland -tillåter kommentarer till bloggen. Enligt Dagens Nyheter så förekommer det även myndighetskritiska kommentarer och kommentarer om korruption men jag undrar om de verkligen kan innehålla kritik mot presidenten eller någon i hans närhet, och kanske kommentarsfunktionen till och med kan användas av de egna för att bli av med presidentkritiska röster i provinserna (en liten korruptionsmisstanke här, en kritisk röst där), hm.... не знаю, ska testa att läsa några som övning någon dag och se själv.

Han inleder sina inlägg med "Уважаемые участники обсуждения!" vilket betyder ungefär "Ärade deltagare i debatten/diskussionen!" (med reservation för eventuell felöversättning, är ringrostig...). Hm, jag kanske skulle sno hans inledning ;)

Medvedevs blogg.

Captain Subtext

Fick via Twitter (Nanok Bies sida) tips på en mindre lyckad mediehantering: Billy Bob och hans (okända) band blir intervjuade i en amerikansk radioshow och det blir bara helt fel. Allt fokus lägger på Billy Bob, övriga bandmedlemmar ignoreras halvsnyggt av radioprataren. Det börjar med att Billy Bob ser uttråkad och borta ut och han förstår inte någon av frågorna. Radioprataren ihärdar och pratar lågt, snabbt och i samma ton hela tiden, jag förstår inte heller vad han pratar om.

Men sen börjar Billy Bob lacka till. Han börjar muttra om att ingen skulle ställa samma frågor till Tom Petty (lite divalater där hos den gode Billy Bob, man kan väl inte riktigt jämföra de tu) och om att det var just såna här frågor som producenten lovat att ingen skulle ställa. Han är sen allmänt muttrig och anti resten av den 10 minuter långa intervjun som känns som en lång pina. Radioprataren försöker rädda situationen, även bandmedlemmarna försöker, men det går inte alls. Billy Bob är definitely pissed och visar det tydligt.

Michael Swaim, aka Captain Subtext, har ordnat så att det på klippet finns en lysande subtext vilket gör klippet fantastiskt roligt:

http://thosearentmuskets.blogspot.com/2009/04/billy-bob-with-subtexttitles.html

Klippet får mig att minnas en annan intressant mediehanterare, Per Morberg. Han intervjuades av Metro 2007 och är bara helt otroligt anti. Att Metro valde att trots det totala misslyckandet ändå publicera intervjun är helt enkelt humor.

http://www.metro.se/se/article/2007/09/20/20/1257-45/index.xml

Dessa två intervjuer är bra exempel på hur man inte ska hantera media om man vill ha ett fortsatt gott samarbete. Intressant är att de ändå klarar sig ur det hyfsat, framför allt Per Morberg fick nog mer cred för sina buttra antisvar. Troligen beror det på att ingen av dem är intresserad av eller bryr sig om att ha ett bra samarbete. Vad man dock också kan säga är att de är exempel på hur man tar initiativet i en intervju.

Morgonbestyr

I vardagen uppstår inte så sällan situationer som får mig att tänka på ett klipp från någon av alla mina kära serier. Som i morse till exempel. Jag gjorde mig i ordning och tog som vanligt fram de två Laura Mercier-ögonskuggorna. Kollade på baksidan av den ena för att inte börja med den mörkgrå och läste namnet på ögonskuggans lilla bruna ask: japp, det var rätt ask, den ljusbeiga skuggan med namnet Stellar. När jag sen lägger Stellar på ögonlocken säger jag, utan att tänka, högt för mig själv "Stellaa!", "Stellaaaa!" som Elaine i Seinfeld när hon är hög på smärtstillande.

Säga vad man vill om serier men de hjälper absolut till att lysa upp vardagen lite ibland :)

Don't point even

Browsade bloggar om varumärken och PR häromdagen och plötsligt ser jag denna adress: www.minegoestoeleven.com. Jag anar att det kommer från det jag tror - och jag har rätt. Bloggmannen bakom har tagit namnet från en replik i en film som enligt honom "påminner oss om den kommersiella kommunikationens värld. En värld där miljoner röster ständigt skriker Här är jag! Jag är unik! Ta mig!". Filmen är Spinal Tap, repliken These go to eleven (gillar när Nigel säger "Don't point even").

Det finns fler klassiska scener i den, Lick my Love Pump, ("It's in D minor. Which I find is the saddest of all keys"), Bandet besöker Graceland ("It sounds raga"), The Drummer Issue ("He died in a bizarre gardening accident", "You can't really dust for vomit"), Food Issues ("I've been working on this for about half an hour", "It's a complete catastrophe!", "I rise above it, I'm a professsional") och The Cover Issue ("It wasn't a glove, believe me"). Och det finns också finfina (nja) sångtexter i den, som Big Bottom, Stonehenge och The Flower People.

Tack kära Twin för att vi såg denna.

Veckans klipp

Det är svårt att välja ett av alla de bra klippen från Spinal Tap men Food Issues är härmed denna veckas klipp.

Drakar

Gillar entreprenörskap och kreativa människor med idéer, människor som kan komma på en produkt eller tjänst som fyller ett behov eller löser ett problem och är en produkt/tjänst som inte redan finns.

I brittiska TV-programmet Dragon's Den, får entreprenörer (och mindre bra wannabe-entreprenörer) chans att träffa riskkapitalister (the Dragons) och pitcha sin idé och söka investeringar, the Dragons egna pengar. The Dragons är hårda men rättvisa, och de kan se om det är en bra affärsidé och/eller en bra entreprenör. Intressant programidé och det funkar, gillar det. Och man lär sig också en hel del om entreprenörskap. Sen är programmet lite långsamt ibland men det gör inte så mycket.

Några exempel:

Peter Jones investerar i entreprenören, inte hans pitch.

Mindre bra idé.

En till mindre bra idé.

Ikväll startade en svensk version, Draknästet. Drakarna är tunga svenska entreprenörer. Har nu sett första avsnittet, helt okej. Mer långsamt än originalet, inte lika vassa frågor från drakarna och inte lika roliga produkter men som sagt, intressant med människor med idéer.

Bonus

En av favoritdrakarna Peter Jones Golden Rules for Success.

Who invented liquid soap and why?

Har köpt en bok idag. En bok som äntligen ska svara på frågor som "What happens in a pitch meeting? How is a screen play like a personal ad? What makes a great chase scene? Why are so many producers listed in a movie's credits? And what the hell do those producers do anyway?".

Har redan börjat läsa. Den kan nog vara en bra tunnelbanebok, en sån som man inte behöver vara superkoncentrerad när man läser och med lagom långa kapitel för min resa hem från jobbet.

Ser fram mot att få veta en massa onödigt om Hollywood och filmskapande. Lär återkomma med mina nuvunna kunskaper...;)

Boken heter Bambi vs Godzilla och är skriven av David Mamet, "Oscar-nominated screenwriter".

You set the tone

DN skriver idag om "Cityakuten har haft sin sista patient". I artikeln nämns de två avsnitten om kära Dr Greenes död som jag skrev om på http://masja08.blogspot.com/2009/04/dear-dr-greene.html. Journalisten kallar de avsnitten "bland de bästa som spelats in för en tv-serie" - jag håller helt med! Gråter bara jag ser klipp från de avsnitten, http://www.youtube.com/watch?v=HF-ANq3um_E& och http://www.youtube.com/watch?v=3E4p6ivvMUc...

DN-artikeln avslutas med frågan "Vilket arv lämnar Cityakuten efter sig?". För mig blir arvet att ER helt klart är en av de bästa tv-serier som gjorts, definitivt den bästa sjukhusserien, och att den är en serie som lyckats hålla mig intresserad genom femton säsonger och som fått mig att skratta, känna och gråta (mest för dr Greene men också för dr Gallant, Lucy och dr Pratt).

Tack och bock för den här tiden ER - You set the tone.

Veckans klipp: Ali G och Jarvis

Gillar en hel del av det som Sasha Baron Cohen gjort, gillar inte underbältethumorn men tycker att många av hans intervjuer och inslag både som Ali G och Borat är lysande.

Här ett inslag från da Ali G show med Jarvis Cocker.
www.youtube.com/watch?v=aHIIhgetQfY

"Don't pu' em in a mo'fo'home"

Bonusklipp

Som bonus kommer här också ett klipp med något som jag tänker på varje gång jag ser eller hör Jarvis, gillar det mycket.

I don't think we're in Kansas anymore

(Skrivet den 21 mars)
Gick in i en väldigt manlig miljö igår: en järnbutik.
Alla saker i butiken är saker som Män använder. Verktyg, spikar, maskiner, knivar, sladdar, pryttlar, gadgets. Sakerna är upplagda lite slarvigt, på hög, i rad, upphängda på krokar, ihoppackade för att få in så mycket som möjligt på så liten yta som möjligt och gärna högt upp på hyllor. Allt är väldigt praktiskt gjort. Det finns liksom inget snyggt i det, inget tänk om att butiken ska vara tilltalande för ögat. 


Behöver ett nytt filter till min köksfläkt och tänker att järnbutiken kanske har det, eller vet var det kan finnas. Går in i butiken. Ser mig omkring. Det är trångt mellan hyllorna. Ett par män står vid olika hyllor och har olika saker i händerna som de tittar på, väger i händerna och granskar noggrant. Inte en kvinna nånstans. Jag är helt ensam. Tar en liten vända runt i de smala gångarna och letar bland hyllorna och krokarna men förstår inte logiken och uppbyggnaden och kan inte ens få en liten liten hint om var ett fläktfilter möjligen kan finnas. Badrumssaker finns på samma hylla som spikar, sladdar på samma hylla som lås, och slipmaskiner på samma hylla som strykjärnen.


Inser min (eller kanske snarare butikens) begränsning och går fram till kassan. Där står tre män. Två diskuterar en gadget, den tredje bläddrar i papper. Nummer tre tittar upp och säger "Ja?". Jag berättar att jag behöver ett köksfläktfilter och frågar om de har det, han grymtar ett jakande svar. "Är det till en kolfläkt?" tror jag att han säger. Har ingen aning om vad jag har för fläkt men det låter bra så jag säger ja. "Det är ett runt filter?" säger han frågande. "Öh, mja, nä, filtret är inte runt...men hålet ner till fläkten är runt!". Jag vet inte vad han eller jag pratar om. Han ser fundersam ut och grymtar nåt om att det bör vara ett runt filter, och att det är konstigt med en kolfläkt som inte har ett runt filter. Jag är tyst. Jag har nog lurat honom. Jag kanske inte alls har en kolfläkt.


Han drar iväg till en hylla längst in bakom en massa andra hyllor. Högst uppe på hyllan, längst in ligger olika filter. Han tar fram två olika, ett runt och ett stort rektangulärt. Jag känner hur lättnaden sprider sig i min kropp. "Det där i påsen blir perfekt, jag ska inte ha det runda". Han frågar en gång till "Ska du inte ha det runda?". Jag antar att han inte kan tänka sig att kolfläkten kan ha nåt annat än ett runt filter. Tanken att jag sagt fel slår honom tydligen inte. Inte heller tanken att jag faktiskt vet vad jag ska ha. Jag betalar och går ut. Och andas ut.