lördag 18 april 2009

Like sand through the hourglass...

(Skrivet den 7 februari 2008)

Var hemma och jobbade. Tvn stod på i bakgrunden. Ett avsnitt av DOOL (Days Of Our Lives) startade. DOOL har gått i USA i typ hundra år och under korta perioder, den längsta för några år sedan, har jag och min kära Twin roat oss med att se, kommentera och skriftligt återge DOOL-avsnitt. Det finns några viktiga delar i den som kännetecknar DOOL och som gör den till mitt val för såpornas såpa.

En stad där alla hänger samtidigt på sjukhuset, på polisstationen, hemma hos ngn av Hortons/Bradys, i the mall eller så är man i djungeln eller så flyger alla till en europeisk stad inom ett par timmar.

Ett sjukhus där psykologer jobbar sida vid sida med läkare för att ta hand om alla sorters sjukdomar och akutfall, benbrott, hjärnblödning, koma, hjärtinfarkt, djungelsjuka... psykologen dr Marlena kan alltid hoppa in och ta hand om allt.

En polisstation där poliserna jobbar hårt. Iallafall när det handlar om deras egna släktingar, älskare eller vänner. Och det gör det alltid.

John Blacks ögonbryn som höjs så fort något lite oväntat händer, eller att någon säger något, eller när John tänker....

Barnen växer upp ack så snabbt. På ca 5 år växer bebisar 20 år.

Om man missat ett avsnitt gör det inget, en del av varje avsnitt är alltid tillbakablickar när människorna tydligt minns vad som sades igår/för en stund sen/för tre år sen.

Människor som pratar högt när de är ensamma och som gör långa konstpauser när de pratar med någon.

En elak rik skurk som av någon outgrundlig anledning vill utrota och förstöra just den lilla staden Salem och alla dess invånare. Vi snackar Stefano di Mera. Och vi snackar technoprylar. Teknikens under har nått Salem innan resten av världen. Till exempel ett chip som planteras in i hjärnan och som Stefano styr med en liten fjärrkontroll som tas upp ur byxfickan med jämna mellanrum och som nästan upptäcks varje gång. Men bara nästan.

Sexscener som är lite dimmiga, med mycket flåsande och mycket romantik. Tror de iallafall. Mer yuk enligt oss.

Minst ett "I want to spend the rest of my life with you" i varje avsnitt.

Och så intrigerna...

Och karaktärerna...

Och kärlekshistorierna...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Leta i den här bloggen