Guilty pleasure

I helgen upptäckte jag ett nytt program. Har inte sett den svenska eller amerikanska varianten innan, har trott att det var rätt fånigt. I helgen stod TVn på i bakgrunden och plötsligt satt jag där och tittade på "Wipeout", med amerikanska tävlande och svenska kommentatorer. Insåg efter en stund att jag faktiskt satt och fnissade åt att till synes (nåja) kloka människor försöker ta sig runt en hinderbana - de springer tappert, de ramlar handlöst ner i lera eller vatten och det ser helt galet ut. Och kommentatorn Felix Herngren är i sitt esse. Ett klipp som jag fortfarande kan fnissa åt är hiphopmannen Jacob "Crunch time" Mann som försöker ta sig över de stora röda bollarna. Låg form av humor? Ja. Roligt? Yis, definitely yis.

Baby Beyonce

Den här bebisen är bara för söt, och därmed blir detta klipp naturligtvis veckans klipp:

Baby Beyonce... Enjoy :)

Hösttankar

Gillar hösten. Det är mysigt när man får krypa in i koftan, tända ljus och gå höstpromenader. Sommaren är härlig absolut, men det är helt okej att inte behöva visa sig i bikini, slippa planera semestern ensam och bli alldeles för varm när man går i normal takt eller på en buss.

Det går alldeles för snabbt att vänja sig vid jobbet efter semestern, det tar inte många dagar innan man är inne i allt igen och jobbar för fullt. Och den där orken man samlat under sommarens ledighet, den går åt ganska snabbt på mitt jobb. Tyvärr. Är väldigt trött redan. Men det är jag inte ensam om och det finns ju en till förklaring: höstmörkret påverkar humöret. I DN läser jag att Ljus, motion och och godis och även trevligt socialt umgänge hjälper och att det kommer ge sig när vi vant oss vid mörkret. Ser fram mot det. Under tiden kommer jag att försöka ta vara på ljuset, kicka ass i vår stegtävling på jobbet, träffa mina kära vänner och då och då äta choklad.

Söndagsfniss

Film på bio idag. S och jag såg Sommaren med Göran. De första fem minuterna var ljudlösa pga nåt tekniskt fel och det var faktiskt rätt roligt, publiken i vår lilla salong verkligen bondade över detta problem och en yngling roade oss med sin frustration "Amä, kolla, det är ju inget ljud! Nu borde det ju typ va skön musik medan han springer. Amä! Och nu snackar de säkert om nåt roligt. Kan nån kolla eller?".

Filmen i sig var rätt rolig med många igenkänningsgrejer. Mer för oss i 35-årsåldern än de runt 20 som majoriteten var. Som skämten om Dag Finn och ComHem, då var S och jag ganska ensamma om att fnissa...;) En av de bästa scenerna är en inflyttningsfest (i en väldigt vitstylad lägenhet) med personer i vår ålder som pratar vuxna saker: finansiella råd, jobb och semesterplaner i Antibe. Göran står på en balkong och lyssnar på en kille som pratar på om sitt och när han ska kolla en sak med sin fru, "Älskling, hur var det...", och för ett par sekunder går in från balkongen passar Göran på att göra det man själv önskat att man kunnat ibland på vissa fester: han hoppar över balkongräcket och lämnar festen...

Ingen fantastisk film man kommer minnas, men en bra lättsam film med många fniss.

Uckin' wiv my sh-

Måndagar är inte riktigt min dag. Ibland känns måndagar faktiskt mest som veckans klipp: Mutha Uckers med kära Flight of the Conchords.

Hårda ord

Gillar som sagt Hanna Hellquists krönikor i På stan. Läser hennes senaste "Det här borde alla testa tänker jag" och känner igen mig. Inte i hämnden men i att få höra de jämrans orden "jag önskar verkligen att jag var kär i dig" med tilläggen "jag har försökt" och "du är mer en bra vän". Suck. Orden är nog sagda som tröst och för att mena väl men de hjälper inte ett dugg. Inte när man vill höra något annat.

Världens bästa klubb

Det var en gång en klubb. Klubben drevs av Stockholms tre bästa djs på Stockholms bästa klubblokal och där spelades Stockholms bästa musik. De tre Sistahs J, P och M var med nästan varje gång. En inledande hostning från Beatnuts, introt till Log on, första tonerna till This charming man eller Let's put things forward och vi var ute på dansgolvet. Och vi stannade där till klubben stängde.

Det här var några år sedan och klubben finns inte längre. Saknar den massor men har många roliga minnen från den förutom all bra musik: den ständiga jakten på den perfekta klubbtröjan, den snälla dörrvakten, allt dansande, hur fantastiskt livet var just där och då, alla fniss kring vårt avgudande av da dj's musikval (men vi var absolut inga groupies!), våra uppmuntrande tillrop till da dj's för deras musikval, våra och andras dansstilar, upptäckten av nya låtar, insikten att hip hop är grymt bra (trots vissa texter), bartendern, da cusack step, frågor i dj-båset mm, mm.

Det finns en låt och framför allt en video som påminner mig om vår kära klubb. Den innehåller två av da dj's, klubblokalen, några fellow klubbare, vakten, backen upp till klubben, innerrummet vi hyrde till vår födelsedagsfest med efterföljande klubbande och det är dessutom en väldigt bra låt. Så därför blir detta veckans klipp:

Videon är "Jag ber dig" med Magnus Carlson, platsen Mosebacke, klubben Beatbox.

Veckans icke-nyhet

På kvällstidningslöpet idag: "Därför skiljer sig Agneta Sjödin från sin ungdomskärlek". Och det är en nyhet för att...? Suck.

The Humans are Dead

Min kära Twin fick mig frälst, först via skickade klipp på Facebook, sen via utlåning av första säsongen. Flight of the Conchords är numera en av mina absoluta favoritserier. Det finns så många klassiska klipp från serien men också från deras uppträdanden.

Som "The Humans are Dead" som är med i säsong ett men som de även kört på scen och som är ännu bättre och som härmed är veckans klipp.

"There is no more unethical treatment of elephants either".

"We used poisionous gases, and we poisoned their asses"

"Affirmative, I poked one - it was dead".

"Sniff this one - it's dead".

Gotta love Bret and Jemaine. Och det kommer mer om dem på min blogg. Kör två bonusklipp på en gång:

"Business Time" från serien respektive från scen.

"Ladies of the World" från serien respektive från scen.

Tre fniss

Tre korta klipp som alltid får mig att fnissa:

"I need more cowbell!" - SNL på den gamla goda tiden.

Absolut kroumata 9 - Kära Killinggänget: "Ni kommer väl ihåg?". Fnissar alltid inombords när jag går förbi Kroumatas lokaler vid St Eriksplan.

Jemaine's lips - Från Flight of the Conchords "A Texas Odyssey".

Abstinens

Det är länge sen jag var i Ryssland nu. Fem år. Alldeles för länge. Får ibland stick av längtanskänslor i magen. Både att jag längtar till Moskva och Petersburg som städer, kulturer och platser där jag får lyssna på och prata ryska och att jag längtar tillbaka till tiden, känslan och tillvaron där. De två längre perioderna jag varit där, mina två månader i Petersburg 98 och fyra i Moskva 2004, hamnar lugnt på listan över de bästa perioderna i mitt liv. Trivdes med tillvaron och den jag är där. Hade ett annat lugn och en annan säkerhet i mig då. Har tappat dem lite, men ska jobba på att hitta dem igen.

Det finns mycket som inte är bra där. Absolut. Putins tio år är som Moscow Times skriver inte nåt att fira. Men det finns annat också. Sånt som gör att man gillar landet, människorna, kulturen, språket.

Åh, snart dags för en Rysslandsresa igen. точно!

Daragaja, när åker vi?

Vackert

Vet att jag skrivit om detta program tidigare, måste nu göra det igen. För igen lyckas de beröra... Veckans klipp absolut, en dans som handlar om en kvinna med cancer. Vackert.

Ade och Melissa dansar till Tyce Diorio.

Marked for life and loving it

Nu är det nästan tre månader sen jag skaffade min efterlängtade tatuering. Har tänkt på den i många år, sen Gula Villantiden.

Minns inte hur jag kom på motivet men det var det första jag bestämde (och väldigt kort efter att jag tänkt att jag ville ha en): den ryska bokstaven ж. Det finns flera anledningar bakom mitt val av motiv: jag tycker att ryska är vackert, jag har läst det, jag har varit i Ryssland och har haft några av mina bästa perioder i livet där, det är den första i ordet kvinna (женщина) och det står efter feminina ord i ett ryskt lexikon och det är också första bokstaven i önska (желать) och leva (жить).

Det svåra var istället platsen, var först inne på ryggen, en kort period på armen, sen på ryggen igen och i våras slog det mig att handleden vore bra och den idén växte och blev slutplatsen. Där kan jag själv se den och jag kan dölja den om det behövs.

Sen gällde det att välja tatuerare vilket ju då är rätt viktigt. Har läst på forum, har frågat tatuerade vänner, bartendrar och expediter och har kollat olika tatuerares gallerier. East Street Tattoo dök ofta upp som bra ställe, de har hållt på i tjugo år. Sagt och gjort, en dag i våras var jag på Söder och tänkte att, nä nu är det dags och gick dit. Väl där bokade jag tid och så bara blev det en Erik. Hade ingen aning om vad han gjort men antog att han måste vara bra som jobbar där. Dessutom hade han grymt snygga tatueringar själv vilket iofs inte behöver betyda nåt, det är ju nån annan som gjort dem men jag gillade hans stil. Kollade sen hans galleri och det såg bra ut, min var ju också ganska enkel så det kändes inte så riskfyllt (det är annat om man ska göra en sleeve). Och han var bra!

Den 21 maj var det så äntligen dags, såg fram mot det massor. Min kära Twin följde med som stöd, tack dear Twin. Det gick bra och det tog bara tjugo minuter. Det kändes men inget farligt alls, det var vissa delar av handleden som kändes extra mycket och det gjorde ont men det var bara korta sekunder. Log hela tiden :)

Tatuerar-Erik sa knappt nåt alls men han gjorde en grymt snygg tatuering med rena raka linjer så det gör inget (även om det såklart hade varit roligare med den fantastiske Chris Garver).

Var nästan hög när vi gick ut, var så himla glad! :) Sen gick vi till Gondolen och drack champagne för att fira.

Har mest fått positiva omdömen om den av vänner och bekanta. Min 90-åriga mormor, som jag trodde skulle ogilla den, överraskade mig med att säga att "jamen den var ju riktigt elegant och snygg, och du har ju en bra tanke bakom". Hon kom dessutom på att den kan ses som två K, och att det kunde stå för kärlek. Bra tänkt där kära mormor, tack :)

Så efter många års funderande har jag nu haft min kära tatuering i tre månader och jag älskar den, den är bland det bästa jag gjort. Den är numera en del av mig, som en i Miami ink sa, det är som att den alltid funnits inom mig och den har nu kommit ut som en tatuering :)

My own timeless brand of loveliness

"I walk, let's be splendid about it, in lightly accented cloud of gorgeousness".

To be rather divine for just one noble moment - stopping off a second to be super again - we are all gorgeous and high and true and fine and fluffy and moist and sticky and lovely.

Veckans klipp med en favorit, Stephen Fry.

Veckans klipp: Bänken

En ny säsong av So you think you can dance har börjat. Jag gillar det programmet för att det handlar om människor med talang, ambition och vilja och för att det fokuserar på dansen - det finns inga klipp med konflikter eller tjafs, bara dans. Tycker om att de får utvecklas, att de är så himla duktiga och dansar roliga, vackra och fantastiska danser av otroliga koreografer. Framför allt så gillar jag Mia Michaels koreografier. Hon är helt fantastisk och hennes danser bara berör.

Mina topp fyra:

1. Travis och Heidi på bänken. Så vackert...

2. Katee och Twitch med dörren. Perfekt med musiken till. Love it. Och med mina två favoritdansare

3. Neil och Sabra med bordet (inte av Mia Michaels dock)

4. Mark och Courtney (av en annan cool koreograf Sonya Tayeh)

Veckans klipp blir nummer ett på listan.