Somewhere there's a heart that beats for me

Förra helgen var jag på en konsert med Weeping Willows. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Vet bara att Magnus Carlson har en av världens bästa röster och att jag tycker mycket om många av deras låtar. När konserten var slut och vi gick ut, låg scenen öde i ett blått sken. Tog upp min iPhone och tog en bild som jag är grymt nöjd med. Bilden använde jag sen till Fotosöndag som den veckan hade temat "hopp".  Min förklaring: Weeping Willows framförde på konserten låten "Somewhere", en av mina absoluta favoritlåtar. Den låten ger mig hopp. Hopp om att det någonstans finns någon för mig.

Somewhere there's a heart that beats for me.

Premiär

Var på min allra första tweetup igår. 200 fellow twittrare möttes på Tweetupsthlm på Hilton hotel vid Slussen. Gick dit med min kollega Alf och hade en riktigt riktigt bra kväll. Många av dem jag följer och pratat med på Twitter var där, intressant och roligt att se dem på riktigt och prata med några av dem. Pratade också med ett par nya som jag nu följer. Så det blir definitivt fler tweetups framöver. 

Skånehelg

Har hälsat på min kära mormor i Skåne över helgen. Hon är 92 år och pigg, och hon har en massa historier från förr att berätta. Gillar att lyssna på henne.

Vi har pratat, ätit, fikat, träffat andra släktingar, druckit vin, promenerat ner till havet, varit vid morfars grav och vilat middag.

Det var en bra helg. Och att vila middag är riktigt behagligt.

Borden

Är inne i en period då jag har en massa borden. Saker jag borde göra. Enkla saker, lite svårare saker. Men jag gör dem inte. Orkar bara inte riktigt. Mår bra, det är inte det, är bara trött och inte så på. Men jisses, det är ju februari, det är kallt, grått och mörkt. Så snart så. Då tar jag itu med dem. Så det så.

Sorkin x 2

Häromkvällen satt jag och blippade mellan kanalerna. En kanal visade "Presidenten och miss Wade" med Michael Douglas som USA:s president. Plötsligt ser jag Martin Sheen ge råd till presidenten i the situation room. Några scener senare ser jag Nancy Mc Nally-skådisen sitta tillsammans med Martin Sheen i sofforna i the oval office och prata strategi med presidenten. Ytterligare några scener senare dyker Will Bailey-skådisen upp som Vita huset-anställd. Sedan pratar presidenten om nobelpristagare i ekonomi.

Det var lite för konstigt, lite för många likheter. Gick till imdb.com och kollade först West Wing. Gjord 1999-2006. Kollade sedan Presidenten och miss Wade. Gjord 1995. Och såg sedan förklaringen. Manus: Aaron Sorkin. Åhå. Då förstod jag.

Såg också att skådisen David Paymer var med i filmen som stabsperson, som en karaktär inte helt olik den gode Toby...

Yep, jag är en serienerd ;)

Daragaja Moskva

Igår skedde ett nytt bombdåd i Ryssland, denna gång på flygplatsen Domodedovo i mitt kära Moskva. Många oskyldiga dog och skadades. Igen. Jag förstår inte. Är det någon gång som de bakom dåden fått fienden (vem den nu är) att göra som de vill? Har saker förändrats enligt deras plan? Vad vinner de på det? Visst, vi blir rädda. Ett tag. Sen får överlevnadsinstinkten oss (förutom de som drabbas personligen) att glömma och leva som vanligt igen. Var det värt oskyldiga liv?

Rom Com

Blev en söndagsbio idag. Såg "Love and other drugs" med S och U. Hade inga direkta förväntningar och anade att den skulle vara rätt förutsägbar men tänkte (och hoppades lite) att den kunde kanske vara en rätt bra kärleksfilm ändå. Men nä, den var faktiskt inte bra.

Den innehöll som väntat de vanliga komponenterna:
Mannen: Snygg. Har aldrig varit kär och vill inte bli det heller. Är självsäker på ytan men man anar en osäkerhet på insidan. Hoppade av skolan och tror att hans enda talang är att sälja och att få kvinnor i säng.
Kvinnan: Vacker och smal. Långt mörkt lockigt hår och rådjursögon. Bor i en fantastisk vindsvåning med boheminredning. Är konstnärlig och svår. Åker då och då buss med pensionärer till Kanada för att köpa medicin billigare.
Mötet: Han självsäker, hon arg. Han charmas, blir ihärdig och lyckas bjuda ut henne. Fikan blir snabbt till fantastiskt sex i hennes vindsvåningskök.
Sexet: Alltid fantastiskt. Mer av det än vanligt i liknande filmer.
Kärleken: Först handlar det bara om casual sex för båda men sen inser han hur fantastisk hon är och vill mer (vilket dock brukar vara det omvända). Han övertalar henne att det ska kunna bli något mer och det blir ett förhållande.
Sidostoryn: Mannens tjocka bror som bor på soffan då han bråkat med sin fru. Får se kvinnan naken då hon kommer hem till mannen iklädd endast en trenchcoat. Brorsans rumpa syns mer än en gång.
Hindret: Hon har Parkinson. Ett förhållande med henne innebär att han kommer behöva ta hand om henne mer än vice versa, något som både hon och andra förklarar för honom.
Uppbrottet: De reser runt på sjukhus för att han vill bota henne. Hon har redan accepterat sin sjukdom och tror inte att han kan leva med att acceptera det.
Mellantiden: Mannen får ha trekant på pyjamasparty. Varför partyt är med i handlingen är oklart. Han får jobbet han jobbat för, i en annan stad.
Insikten: Mannen ser parets gemensamma svartvita videofilm och ser kvinnan ligga i sängen och prata om hur lycklig hon är i den stunden. Tyvärr till störigt smäktande musik.
Jakten: Mannen kör sin bil som en galning på motorvägen och hinner till sist fatt bussen med pensionärer hon åker med.
Slutscenen del 1 (på parkeringen): Han säger fina saker (faktiskt) och lyckas övertala henne att våga tro att han kommer finnas kvar. Igen tyvärr till samma störiga smäktande musik.
Slutscenen del 2 (i hennes fantastiska vindsvåning): De lever ihop och har ett bra liv. Han tackar nej till jobbet och börjar istället på läkarlinjen. Hans slutord är att man kan träffa en människa som förändrar livet.
Förväntade saknade scener: Att han kört sitt tal på bussen och att pensionärerna peppat henne vilket kunde avslutats med en kyss och applåder. En scen från några år framåt i tiden med mannen och kvinnan i en park, hon med gravidmage alt han kastat boll med en liten son.

Lite synd ändå. Det kan bli bra även om alla förväntade delar ingår. Känns som länge sen det kom en bra kärleksfilm utan alla klichéer. Eller så är det jag som börjar bli cynisk...

2011

Okej. Nytt år, nya möjligheter.
Under 2011 ska jag:

- träffa vännerna och familjen mer

- tänka bättre och snällare tankar om mig själv

- inte ha ont i ryggen

- träna mer och äta bättre

- ta mig tid att tänka, blogga och läsa

Jag har förändrat mycket i mitt liv de senaste två åren. Sista pusselbiten är dock kvar, den svåra och den viktiga, kärleken. Har försökt och misslyckats, men ger inte upp. Än. 

Mitt 2010

2009 var ett år av förändringar, nödvändiga och bra sådana och under 2010 blev det en stor förändring: Efter tio år med fem titlar, desto fler arbetsuppgifter, fyra chefer, från två till sexton superbra kollegor, sex kontor, två högsta chefer, mycket arbete, många skratt och några tårar så var det dags för något nytt och i september bytte jag jobb. Och det blev bra. Gillar det nya jobbet. Det är lite ovant och lite lugnare men jag trivs och har mer lagom mycket att göra än förut. Tror att det är bra. Behöver tid och kraft till annat än jobbet.

I somras reste jag på två resor på egen hand på semestern, till Köpenhamn och till Grövelsjön. Ville inte att det skulle bli en sommar bara hemma i Stockholm och är riktigt nöjd över att jag reste iväg själv. Och med undantag för vurpan vid Silverfallet som gav mig en ond axel och en rejäl lårkaka (som fortfarande är kvar om än väldigt mycket mindre än i somras) så var det en riktigt bra semester och sommar. Det har också blivit turer till skärgården, mormor i Skåne och J i Norrköping.

Under hösten levde jag i en grotta då huset med start i juli plastades in pga fasad- och balkongrenovering. Fasadrenoveringen from hell blev såklart försenad och tog över fyra månader. Det var inte kul men fint blev det till sist.

Mina vänner är enormt viktiga för mig. I år har vi dock träffats mindre än förut, alla har så mycket med sitt hela tiden. Vi behöver bli bättre på att ta oss tid att ses. I år har jag också hittat ett annat sorts sällskap via Twitter. Följer där en massa bra, roliga och intressanta människor, och använder Twitter framför allt som omvärldsbevakning för att få tips om bra, roliga, intressanta och lärorika saker, och dessutom är det riktigt roligt att ha Twitter som sällskap vissa tv-kvällar. Har också gått med i gruppen Fotosöndag där man varje vecka fotograferar på olika teman, det är roligt att tänka kring bilder och vara kreativ. Är nöjd med de flesta av mina bilder.

En av de roligaste sakerna under 2010 var att Flight of the Conchords kom till Stockholm. Jag och kära Twin var där och de var superbra, skrattade massor. Många klassiker men också en ny som blev en favorit. It takes more than going woo woo to woo a lady. Word.

2010 har varit ett rätt bra år. Nedan är ett sammandrag av vad jag skrivit och de bilder jag lagt upp på Facebook under året och de ger en ganska bra sammanfattning av vad året har innehållit.

För om jag gått vilse i dimman så är det här jag ser klart

Kan skriva under på det mesta i Petters guldversion av Stockholm i mitt hjärta. Kära kära Stockholm.

Helgen

I helgen blev Sverige lite kallare. Igen. Två explosioner i centrala Stockholm och vi inser långsamt hur sårbara vi och vårt öppna samhälle är. Tänker på när jag bodde i Moskva sommaren 2004 när det var bombdåd i tunnelbanan, bilar och flygplan och då gisslandramat i Beslan ägde rum. Det var en annorlunda stämning i stan dagarna efter varje dåd, man tittade misstänksamt på sin omgivning och jag drömde att terrorister tog över mitt studenthem. Frågade mina vänner som bodde och jobbade i Moskva om hur de hanterade oron och de sa att de lärde sig att leva med den och att fortsätta leva som vanligt, men kanske lite mer uppmärksamt, trots oron för annars låter vi terroristerna vinna. Det fick mig att bli bestämd och även lugn. Påminns om det idag. Ingen ska få ta min trygghet i Stockholm, eller min stad, ifrån mig.

Ovant

Känner mig fortfarande lite rastlös på kvällarna. Som om jag borde göra något jag inte gör. Att jag missat något. Förstod först inte vad det var men kom sen på det. Det är vanan av att jobba och ha koll på vad som händer. Har inte vant mig av med den vanan, vet inte om jag nånsin gör det. Har de senaste åren jobbat mycket, har haft jouren kvällar och helger två av fyra veckor och det sitter i ryggraden att hela tiden ha koll på om det dyker upp något som jag behöver agera på. På nya jobbet har jag inte jour och behöver inte jobba kvällar och helger på samma sätt men jag vill ha och har ändå lite koll på vad som skrivs och sägs och debatteras, det hör till jobbet och det gör mig inget. Men det är rätt skönt att ha kvällarna och helgerna lite ledigare än förr. Inser nu att det tog rätt mycket tid och ork. Behöver den till annat.

Be awesome instead

Länge sen jag skrev. Höstmörkret är över oss. Och plasten är kvar i minst två veckor till vilket totalt blir två månader senare än planen. Trött på fasadrenoveringen from hell. Snart snart. Övar acceptans...

Nya jobbet funkar bra, trivs. Det är en omställning med mycket nytt, men jag gillar det. Jag lär mig mycket och det känns lovande, jag tror att det blir bra. Mesta orken går till jobbet, det får vara så ett tag. Därför blir det inte så mycket skrivande här tyvärr. Men ett klipp med Barney Stinson kan jag dela med mig av.

When I get sad, I stop being sad and be awesome instead. True story.
Önskar att det kunde vara såhär lätt. Hm, man kanske borde försöka.

Förändring

En kär vän påminde mig häromdagen om att jag för ett år sen hade ett annat efternamn, bodde i min etta där jag bott i femton år, jobbade på samma jobb jag jobbat på i tio år. Nu har jag min farmors efternamn, bor i min kära tvåa med balkong och har sedan tre veckor ett nytt jobb. 

Gillar det. 

Val

Idag är det valsöndag och jag har varit och röstat. Tänker på hur fantastiskt det är att bo i ett land där vi får och kan det, utan att behöva frukta för våra liv eller tvingas lägga våra röster på någon.

Nu väntar en lång kväll och väntan. Hoppas hoppas hoppas, trots väljarbarometrar, att vi inte ska vakna till ett kallare Sverige med åtta riksdagspartier imorgon.