En o-Mondayish måndag

Vanligtvis brukar mina måndagar var sega, tröttsamma och bara Mondayish... Men idag har faktiskt måndagen varit ovanligt bra:

Var inte supertrött imorse när mobilalarmet (Star Wars, the Imperial March) satte igång, ute låg snö som lyste upp kära Kungsholmen på vägen till bussen, fick en lussebulle utanför kontoret (av fastighetsbolaget), kom till kontoret och det var inte iskallt som vanligtvis på måndagar tack vare elementet jag fick i förra veckan (efter att ha frusit och försökt få ett element från lussebullefastighetsbolaget i mången vinter, trägen vinner...), fick ett lite oväntat och bra samtal, hade möte med en dragning som gick bra, fick inga jobbiga samtal eller mejl, hann med nästan allt jag borde, avslutade jobbdagen med glögg och lussebulle med två kloka kollegor, gick hem i tid, promenerade hemåt på en halvtimme med bra musik i öronen, gick förbi en butik där jag hittade Jackan (mörkgrön, kort och så snygg!) som tyvärr inte fanns i min storlek men jag har mejlats med designern och kan förhoppningsvis beställa en, kom hem utan att halka och har sen haft en lugn och bra (jourfri) måndagskväll i soffan med bland annat hjältegalan med lite väl mushi musik men bra tänkt - säger bara Hossein Afshin. Tänk att ha räddat ett barns liv. Vilken otrolig hjälte...

En av låtarna jag lyssnade till på promenaden hem är Mysteriet deg med Lisa Nilsson och Björn Eidsvåg, som är en (för mig) nyupptäckt och otroligt vacker låt som jag tycker väldigt mycket om. Bara därför blir den veckans klipp/låt.

Lucia

Idag är det lucia. Såg två luciatåg och åt två lussebullar och två pepparkakor i fredags, först var min kära systerdotter lucia i skolan, sen hade vi som varje år luciatåg på jobbet. Idag har jag dock inte sett något luciatåg men jag har haft en julig dag. Sovmorgon, lång frukost i soffan, promenad, fika med julmust och lussebulle och syskonbarnens fina pepparkakor de bakade hos mormor och morfar igår, tog fram kartongen med julpynt och pyntade hemma och så risgrynsgröt till middag. Lugn och lovely luciasöndag, behövde det.

Syskonbarnens fina pepparkakor. Den runda är moster :)

"We have nothing to fear from love and commitment"

Kärlek är fantastiskt. Lyckan att finna någon att älska som älskar en tillbaka. Om sen personen är av samma kön, så gör det ingen skillnad. Det handlar fortfarande om kärlek. Tyvärr är det en del som inte förstår och inte respekterar den kärleken.

En som dock gör det är senatorn Diane Savino i NY, en mycket klok kvinna. Hennes tal är fantastiskt bra. Därför blir det helt klart veckans klipp.

"We have nothing to fear from love and commitment".

Varde ljus

Julljusen lyser nu upp novembermörkret i stans adventpyntade fönster, så även i mina. Inviger min nya fina julljusstake i det stora fönstret i vardagsrummet i mitt nya fina hem, och den gamla gröna stjärnan och den äldre ljusstaken passar fint i sovrummet. Varde ljus, det är advent.

Efterlängtad julklapp

Köpte mig en julklapp idag. En svart fin iPhone. Med ett mörkrosa skal, i min favoritfärg, samma som min hallvägg och mina hösthandskar. Har lekt hela eftermiddagen med den. Fixat apps, testat apps, messat, surfat. Och den är så bra så, som väntat. Ville köpa en iPhone redan när de kom men det var alldeles för dyrt, likaså tyckte jag det var för dyrt i somras när jag bytte mobil senast. Får sota lite för det ett antal månader framöver men förtränger det.

Ordningen är återställd. Har nu den mobil jag ska ha. God jul till mig från mig :)

Det är ni som är dom konstiga, det är jag som är normal

Gillar Fredrik Strage. Hans krönika imorse var det bästa med den här dagen.

”Det här är mitt liv och det tar slut med en minut i taget, det här är mitt liv och det tar slut med en minut i taget, det här är…” :D

Ska önska mig hans krönikebok i julklapp.

Dagens insikt

Det är mycket roligare att lägga 1040 kronor på ett par snygga jeans än att betala 1200 kronor för ett ont och obehagligt besök hos tandläkaren.

Mitt nya namn

Jag har bytt efternamn – till min farmors flicknamn.

Farmor var en väldigt viktig person som jag saknar enormt och namnbytet är ett sätt att visa det och att minnas henne. Jag har också alltid tyckt om namnet. Det är inget fel på mitt gamla efternamn. Tycker om det men är inte så fäst vid det, har liksom inte känt att det är en viktig del av den jag är. Mitt nya känns mer jag.

Jag tänkte på det redan när jag var 18, skickade efter några av de papper jag behövde men det blev inget den gången. I somras var jag och mina föräldrar ute i skärgården, och pappa och jag satt och pratade på trädäcket utanför stugan. Vi pratade om gamla tider och om farmor och våra släktingar på pappas sida. Kom då på att jag funderat på att byta namn. Jag frågade pappa om det vore okej om jag skulle byta eller om han skulle bli besviken, det är ju ändå hans namn jag byter bort. Men pappa sa bara att inget jag kan göra skulle kunna göra honom besviken. Min kära pappa :)

Så jag bestämde mig. Jag kollade upp hur man går tillväga och vilka papper jag behövde, fixade dem (vilket tog sin tid) och skickade in ansökan till Patent- och registreringsverket i början av oktober. Och i måndags fick jag mitt namnbevis från dem. Ett fint intyg som talar om att de godkänt mitt efternamn. Det känns bra och lite stort. Nu heter jag inte som förut. Nu heter jag som farmor.

Min farmor var världens bästa farmor. Hon var snäll, omtänksam, tålmodig, klok, modig och stark. Hon var liksom alltid på min sida, i mitt hörn, kände mig aldrig ensam när hon fanns. Jag kan inte minnas att hon sa ett ont ord till mig eller om någon en enda gång. Vi tillbringade mycket tid ihop, farmor, farfar och vi. Farmor var barnvakt åt mig och min syster varje onsdag när mamma och pappa var på gammeldans. Hon lagade de bästa köttbullarna och en äkta gräddsås som jag fick smaka med tesked. Hon följde med oss till Kreta (farfar stannade hemma, han gillade inte att resa) och bad vår kretenska taxichafför att köra ”Langsam, langsam…”. Hon lagade mat i vedspisen på landet. Hon lärde mig spela kort. Hon stickade tröjor och sydde klänningar åt mig och åt Nalle. Hon läste för mig nästan jämt.

Farmor dog av cancer alldeles för tidigt, jag gick i sjunde klass. Jag önskar så att hon hade fått leva. Har mycket jag skulle vilja fråga och prata med henne om. Pappa har berättat att farmor på 40- och 50-talet reste i Europa, först på egen hand eller med en väninna, sen med pappa. Hon hankade sig fram med lite tyska och spanska, hon bodde hos vänner hon lärde känna, och hon klarade sig fint. Rätt häftigt och modigt för en ung kvinna att resa iväg själv på den tiden. Det skulle jag vilja prata med henne om. Och om en massa andra saker.

Farmor, jag saknar dig. Är glad och stolt att få bära ditt namn.

(Farmor som ung.)

Helgreflektion

Shopping doesn't only make you happy - it heals...

(Min försök-att-förtränga-utan-att-lyckas-förkylning minskade i styrka genom inhandlad benvit skjorta, grön-rosa ryssjal, svart-grå-randig geggamojahalsduk, Lilla My-burk och varm choklad på Robert E. Tror att även sällskap av dear J och bubbel med kära vännerna hjälpte till.)

Målbilden = realitet

Är där nu. I målbilden jag längtade till för ett par veckor sen. Eller egentligen var jag där igår. Hade kära vänner över och vi drack bubbel i en kartongfri lägenhet (exkl en kartong som mina tavlor står i, den är undantagen kartongfrihetskravet). Jag trivs så fantastiskt bra. Jag är verkligen Hemma och jag var hemma redan när jag flyttade in. Hm, kände det redan när jag var på visningen, att i den här lägenheten skulle jag trivas. Och så blev den min, är så glad för den! Längtar hem när jag inte är hemma :)

Vacker violin

Min kära pappa sjunger i kör. Idag sjöng de Mozarts Requiem i Berwaldhallen och mamma och jag var och lyssnade. Och det var vackert, både musik och sång. Har ju då inget klipp från konserten men här är andra som sjunger favoritstycket. Mäktigt. Påmindes om hur mycket jag gillar fioler, deras ljud kan liksom bara gå in i hjärtat. Som i Weeping Willows Blue and Alone till exempel. Me likey.

Allween

Det är Allhelgonahelg och vi påminns om att tänka på de som inte längre finns bland oss. Tänder ett ljus och tänker på och saknar er.

Det är också Halloween och ute hos kära syster såg jag två gäng med barn i svarta caper och med gröna masker som trick or treatade längs gatan. Läste idag en söt blogg om några andra som gör samma sak och det blir veckans klipp. Wee Scary Teef. Så söta :)

Gillar Hannas ord

Gillar verkligen det Hanna Hellquist skriver, som detta kåseri
"Alla andra är på smällen".

Känner igen mig. De flesta omkring mig är gifta/sambo/har barn, inte många är singlar. Och det är dubbelt att vara singel. Jag vill ha tvåsamheten och jag vill ha barn men jag vill inte flytta till ett hus i förorten, det är absolut rätt för de som vill, har full förståelse för dem, men det är inte för mig.

Alla behöver inte följa normen med barn, hus, hund, stretchjeans från KappAhl. Bara om man vill.

Mina älskade föräldrar

Har världens bästa föräldrar. Har fått massor av hjälp med flytten - de skjutsar till Ikea, uthärdar timmar på Ikea, spacklar, handlar färg, målar, borrar, mäter, sätter upp saker, packar, donar och de gör alla dessa saker utan att gnälla och de gör det som att det är helt självklart. Och det gäller inte bara praktiska grejer utan de ger också stöd och kärlek när jag behöver det, när jag är glad och när jag är ledsen och när jag bara är. Det är så otroligt skönt att de ställer upp som de gör. Och de har alltid gjort det. Har alltid känt att vad det än är så ställer de upp. Det är en ynnest och en lyx som jag värderar otroligt högt. Har bestämt att de alltid ska finnas. Jag vet att det inte funkar så i praktiken men jag har ändå bestämt det. Jag vet faktiskt inte vad jag skulle göra utan dem.

Träsktankar

Har tillfälligt flyttat in i flyttkartongträsket. Det står kartonger överallt i min etta, de flesta än så länge tomma.

Började idag med att packa ner bokhyllan. Bara mina böcker blev sju kartonger... Varför är kartongerna så stora när man ändå inte får plats med så mycket? Det mesta man packar väger ju ändå en del, böcker, porslin, häften, skivor, dvder, grejer och när kartongen är tung så är det ju massa plats över. Och nej, jag har inga banankartonger tyvärr. Nog såna man ska ha egentligen. Hm.

Har totalt flyttfokus just nu. Får tillträde till mitt nya hem imorgon och flyttlasset går sen på torsdag. Därmellan är det mestadels seriös packning som gäller men jag ska också dona en del och förbereda i nya, bland annat väntar en sväng till Ikea i helgen.

Längtar först till imorgon när jag får gå in och känna att det är mitt hem nu. Längtar sen - och mest - till när flytten är avklarad, kartongerna tillbaka hos sin rättmätiga ägare flyttfirman och jag skålar i bubbel med mina vänner. Har det som målbild i träsket.

Mondayish

Kloka L har myntat ett nytt fab uttryck för den där obehagskänslan som ofta dyker upp på måndagarna: Mondayish. Idag har det varit Mondayish och stressig måndag som vanligt, men jag har fått fnissa ett par gånger. Först när min kollega M sa Labano istället för Albano på ett möte... Jag vet, det är inte alls roligt egentligen men hon såg så seriös ut och märkte inte felsägningen och just då i det ögonblicket tyckte jag det var fantastiskt roligt, men jag bet mig i läppen och fnissade bara inombords. Dagens andra fniss kom för en stund sen när jag kollade ett klipp med Stephen Fry, en gammal favorit, som Twin postat på min FB-wall, ett klipp där en fotograf blir "Shagged by a rare parrot". Stephen Fry: "Look, he's so happy". Såklart blir det veckans klipp.

Förändring

Det har varit lite virrigt och mycket ett tag men nu börjar det bli ordning igen. Mest har det varit flyttgrejer som snurrat i huvudet. Allt praktiskt, en massa rensande (flyttar till större lägenhet med väsentligt mindre skåputrymme så måste göra mig av med en hel del som samlats i min lägenhet under alla år) och funderingar på möblering i nya. Har nu bokat, avbeställt, beställt, adressändrat, rensat, slängt, lämnat bort och har en plan för flyttdagarna. Bara besked från ComHem kvar, nån som är förvånad...?

Det närmar sig nu. För mig är denna flytt en stor grej. Har bott i min etta i femton år och den har varit min trygga plats i livet när annat inte alltid funkat. Har stortrivts och gillar den verkligen. Flyttar inte från den utan till en ny fin lägenhet med ett sovrum, en balkong och där jag kan bjuda vänner på middag utan att behöva möblera om. Kände när jag kom in i den nya på visningen att jag skulle kunna trivas där och den känslan har stärkts. Den känns helt enkelt som jag och jag längtar dit. Det kommer ju bli lite konstigt att lämna mitt hem och att någon annan ska bo här men det är rätt beslut, det är dags för förändring.

Jag har bott länge i samma lägenhet (som ändrats ett par ggr med färger och möblering och pga vattenskada), jag har jobbat på samma ställe länge (med olika arbetsuppgifter) och jag har trivts rätt bra så. Men jag har senaste tiden känt att det har behövts förändring i mitt liv och jag har jobbat med det på olika sätt i år inom de områden som känts möjliga att påverka. Jag har avslutat karriärvägledning på jobbet och insett vad jag vill, vad jag kan, mina styrkor och vad som är viktigt för mig i jobbet. Jag har skaffat min efterlängtade tatuering. Och jag har andra förändringar på gång också. Jag är inte en person som ändrar mig ofta och snabbt, det mer växer fram ur en idé eller tanke, jag funderar ett tag och sen så gör jag det. Så funkar jag och det funkar för mig.

En vacker låt som jag aldrig tröttnar på och som känns passande för denna tid i mitt liv är A Change is Gonna Come med Sam Cooke. Den får därför bli veckans klipp, hm, den skulle lika gärna kunna vara årets klipp :)

Hösthänder

Hittade idag ett till sätt att lysa upp höstmörket än dessa. Var på ett jobbmöte på Söder och i en liten butik på Bondegatan hittade jag dessa fina handskar i min nya favoritfärg. De kommer värma mina händer mycket i höst.

Har även tänkt måla min nya hall i den färgen, tror att den blir bra att komma hem till. Snart flyttdags, hurra.

Guilty pleasure

I helgen upptäckte jag ett nytt program. Har inte sett den svenska eller amerikanska varianten innan, har trott att det var rätt fånigt. I helgen stod TVn på i bakgrunden och plötsligt satt jag där och tittade på "Wipeout", med amerikanska tävlande och svenska kommentatorer. Insåg efter en stund att jag faktiskt satt och fnissade åt att till synes (nåja) kloka människor försöker ta sig runt en hinderbana - de springer tappert, de ramlar handlöst ner i lera eller vatten och det ser helt galet ut. Och kommentatorn Felix Herngren är i sitt esse. Ett klipp som jag fortfarande kan fnissa åt är hiphopmannen Jacob "Crunch time" Mann som försöker ta sig över de stora röda bollarna. Låg form av humor? Ja. Roligt? Yis, definitely yis.

Baby Beyonce

Den här bebisen är bara för söt, och därmed blir detta klipp naturligtvis veckans klipp:

Baby Beyonce... Enjoy :)

Hösttankar

Gillar hösten. Det är mysigt när man får krypa in i koftan, tända ljus och gå höstpromenader. Sommaren är härlig absolut, men det är helt okej att inte behöva visa sig i bikini, slippa planera semestern ensam och bli alldeles för varm när man går i normal takt eller på en buss.

Det går alldeles för snabbt att vänja sig vid jobbet efter semestern, det tar inte många dagar innan man är inne i allt igen och jobbar för fullt. Och den där orken man samlat under sommarens ledighet, den går åt ganska snabbt på mitt jobb. Tyvärr. Är väldigt trött redan. Men det är jag inte ensam om och det finns ju en till förklaring: höstmörkret påverkar humöret. I DN läser jag att Ljus, motion och och godis och även trevligt socialt umgänge hjälper och att det kommer ge sig när vi vant oss vid mörkret. Ser fram mot det. Under tiden kommer jag att försöka ta vara på ljuset, kicka ass i vår stegtävling på jobbet, träffa mina kära vänner och då och då äta choklad.

Söndagsfniss

Film på bio idag. S och jag såg Sommaren med Göran. De första fem minuterna var ljudlösa pga nåt tekniskt fel och det var faktiskt rätt roligt, publiken i vår lilla salong verkligen bondade över detta problem och en yngling roade oss med sin frustration "Amä, kolla, det är ju inget ljud! Nu borde det ju typ va skön musik medan han springer. Amä! Och nu snackar de säkert om nåt roligt. Kan nån kolla eller?".

Filmen i sig var rätt rolig med många igenkänningsgrejer. Mer för oss i 35-årsåldern än de runt 20 som majoriteten var. Som skämten om Dag Finn och ComHem, då var S och jag ganska ensamma om att fnissa...;) En av de bästa scenerna är en inflyttningsfest (i en väldigt vitstylad lägenhet) med personer i vår ålder som pratar vuxna saker: finansiella råd, jobb och semesterplaner i Antibe. Göran står på en balkong och lyssnar på en kille som pratar på om sitt och när han ska kolla en sak med sin fru, "Älskling, hur var det...", och för ett par sekunder går in från balkongen passar Göran på att göra det man själv önskat att man kunnat ibland på vissa fester: han hoppar över balkongräcket och lämnar festen...

Ingen fantastisk film man kommer minnas, men en bra lättsam film med många fniss.

Uckin' wiv my sh-

Måndagar är inte riktigt min dag. Ibland känns måndagar faktiskt mest som veckans klipp: Mutha Uckers med kära Flight of the Conchords.

Hårda ord

Gillar som sagt Hanna Hellquists krönikor i På stan. Läser hennes senaste "Det här borde alla testa tänker jag" och känner igen mig. Inte i hämnden men i att få höra de jämrans orden "jag önskar verkligen att jag var kär i dig" med tilläggen "jag har försökt" och "du är mer en bra vän". Suck. Orden är nog sagda som tröst och för att mena väl men de hjälper inte ett dugg. Inte när man vill höra något annat.

Världens bästa klubb

Det var en gång en klubb. Klubben drevs av Stockholms tre bästa djs på Stockholms bästa klubblokal och där spelades Stockholms bästa musik. De tre Sistahs J, P och M var med nästan varje gång. En inledande hostning från Beatnuts, introt till Log on, första tonerna till This charming man eller Let's put things forward och vi var ute på dansgolvet. Och vi stannade där till klubben stängde.

Det här var några år sedan och klubben finns inte längre. Saknar den massor men har många roliga minnen från den förutom all bra musik: den ständiga jakten på den perfekta klubbtröjan, den snälla dörrvakten, allt dansande, hur fantastiskt livet var just där och då, alla fniss kring vårt avgudande av da dj's musikval (men vi var absolut inga groupies!), våra uppmuntrande tillrop till da dj's för deras musikval, våra och andras dansstilar, upptäckten av nya låtar, insikten att hip hop är grymt bra (trots vissa texter), bartendern, da cusack step, frågor i dj-båset mm, mm.

Det finns en låt och framför allt en video som påminner mig om vår kära klubb. Den innehåller två av da dj's, klubblokalen, några fellow klubbare, vakten, backen upp till klubben, innerrummet vi hyrde till vår födelsedagsfest med efterföljande klubbande och det är dessutom en väldigt bra låt. Så därför blir detta veckans klipp:

Videon är "Jag ber dig" med Magnus Carlson, platsen Mosebacke, klubben Beatbox.

Veckans icke-nyhet

På kvällstidningslöpet idag: "Därför skiljer sig Agneta Sjödin från sin ungdomskärlek". Och det är en nyhet för att...? Suck.

The Humans are Dead

Min kära Twin fick mig frälst, först via skickade klipp på Facebook, sen via utlåning av första säsongen. Flight of the Conchords är numera en av mina absoluta favoritserier. Det finns så många klassiska klipp från serien men också från deras uppträdanden.

Som "The Humans are Dead" som är med i säsong ett men som de även kört på scen och som är ännu bättre och som härmed är veckans klipp.

"There is no more unethical treatment of elephants either".

"We used poisionous gases, and we poisoned their asses"

"Affirmative, I poked one - it was dead".

"Sniff this one - it's dead".

Gotta love Bret and Jemaine. Och det kommer mer om dem på min blogg. Kör två bonusklipp på en gång:

"Business Time" från serien respektive från scen.

"Ladies of the World" från serien respektive från scen.

Tre fniss

Tre korta klipp som alltid får mig att fnissa:

"I need more cowbell!" - SNL på den gamla goda tiden.

Absolut kroumata 9 - Kära Killinggänget: "Ni kommer väl ihåg?". Fnissar alltid inombords när jag går förbi Kroumatas lokaler vid St Eriksplan.

Jemaine's lips - Från Flight of the Conchords "A Texas Odyssey".

Abstinens

Det är länge sen jag var i Ryssland nu. Fem år. Alldeles för länge. Får ibland stick av längtanskänslor i magen. Både att jag längtar till Moskva och Petersburg som städer, kulturer och platser där jag får lyssna på och prata ryska och att jag längtar tillbaka till tiden, känslan och tillvaron där. De två längre perioderna jag varit där, mina två månader i Petersburg 98 och fyra i Moskva 2004, hamnar lugnt på listan över de bästa perioderna i mitt liv. Trivdes med tillvaron och den jag är där. Hade ett annat lugn och en annan säkerhet i mig då. Har tappat dem lite, men ska jobba på att hitta dem igen.

Det finns mycket som inte är bra där. Absolut. Putins tio år är som Moscow Times skriver inte nåt att fira. Men det finns annat också. Sånt som gör att man gillar landet, människorna, kulturen, språket.

Åh, snart dags för en Rysslandsresa igen. точно!

Daragaja, när åker vi?

Vackert

Vet att jag skrivit om detta program tidigare, måste nu göra det igen. För igen lyckas de beröra... Veckans klipp absolut, en dans som handlar om en kvinna med cancer. Vackert.

Ade och Melissa dansar till Tyce Diorio.

Marked for life and loving it

Nu är det nästan tre månader sen jag skaffade min efterlängtade tatuering. Har tänkt på den i många år, sen Gula Villantiden.

Minns inte hur jag kom på motivet men det var det första jag bestämde (och väldigt kort efter att jag tänkt att jag ville ha en): den ryska bokstaven ж. Det finns flera anledningar bakom mitt val av motiv: jag tycker att ryska är vackert, jag har läst det, jag har varit i Ryssland och har haft några av mina bästa perioder i livet där, det är den första i ordet kvinna (женщина) och det står efter feminina ord i ett ryskt lexikon och det är också första bokstaven i önska (желать) och leva (жить).

Det svåra var istället platsen, var först inne på ryggen, en kort period på armen, sen på ryggen igen och i våras slog det mig att handleden vore bra och den idén växte och blev slutplatsen. Där kan jag själv se den och jag kan dölja den om det behövs.

Sen gällde det att välja tatuerare vilket ju då är rätt viktigt. Har läst på forum, har frågat tatuerade vänner, bartendrar och expediter och har kollat olika tatuerares gallerier. East Street Tattoo dök ofta upp som bra ställe, de har hållt på i tjugo år. Sagt och gjort, en dag i våras var jag på Söder och tänkte att, nä nu är det dags och gick dit. Väl där bokade jag tid och så bara blev det en Erik. Hade ingen aning om vad han gjort men antog att han måste vara bra som jobbar där. Dessutom hade han grymt snygga tatueringar själv vilket iofs inte behöver betyda nåt, det är ju nån annan som gjort dem men jag gillade hans stil. Kollade sen hans galleri och det såg bra ut, min var ju också ganska enkel så det kändes inte så riskfyllt (det är annat om man ska göra en sleeve). Och han var bra!

Den 21 maj var det så äntligen dags, såg fram mot det massor. Min kära Twin följde med som stöd, tack dear Twin. Det gick bra och det tog bara tjugo minuter. Det kändes men inget farligt alls, det var vissa delar av handleden som kändes extra mycket och det gjorde ont men det var bara korta sekunder. Log hela tiden :)

Tatuerar-Erik sa knappt nåt alls men han gjorde en grymt snygg tatuering med rena raka linjer så det gör inget (även om det såklart hade varit roligare med den fantastiske Chris Garver).

Var nästan hög när vi gick ut, var så himla glad! :) Sen gick vi till Gondolen och drack champagne för att fira.

Har mest fått positiva omdömen om den av vänner och bekanta. Min 90-åriga mormor, som jag trodde skulle ogilla den, överraskade mig med att säga att "jamen den var ju riktigt elegant och snygg, och du har ju en bra tanke bakom". Hon kom dessutom på att den kan ses som två K, och att det kunde stå för kärlek. Bra tänkt där kära mormor, tack :)

Så efter många års funderande har jag nu haft min kära tatuering i tre månader och jag älskar den, den är bland det bästa jag gjort. Den är numera en del av mig, som en i Miami ink sa, det är som att den alltid funnits inom mig och den har nu kommit ut som en tatuering :)

My own timeless brand of loveliness

"I walk, let's be splendid about it, in lightly accented cloud of gorgeousness".

To be rather divine for just one noble moment - stopping off a second to be super again - we are all gorgeous and high and true and fine and fluffy and moist and sticky and lovely.

Veckans klipp med en favorit, Stephen Fry.

Veckans klipp: Bänken

En ny säsong av So you think you can dance har börjat. Jag gillar det programmet för att det handlar om människor med talang, ambition och vilja och för att det fokuserar på dansen - det finns inga klipp med konflikter eller tjafs, bara dans. Tycker om att de får utvecklas, att de är så himla duktiga och dansar roliga, vackra och fantastiska danser av otroliga koreografer. Framför allt så gillar jag Mia Michaels koreografier. Hon är helt fantastisk och hennes danser bara berör.

Mina topp fyra:

1. Travis och Heidi på bänken. Så vackert...

2. Katee och Twitch med dörren. Perfekt med musiken till. Love it. Och med mina två favoritdansare

3. Neil och Sabra med bordet (inte av Mia Michaels dock)

4. Mark och Courtney (av en annan cool koreograf Sonya Tayeh)

Veckans klipp blir nummer ett på listan.

Definitely yis

Det är varmt i sommar-Stockholm. Jag gillar sommaren men jag är inte sådär överförtjust i värmen, 20-25 är lagom, 25-30 (som nu) är lite för varmt för mig. Jag tror att det beror på mitt hår, mitt långa mörka tjocka hår. Det värmer rätt bra. Har en äkta hair helmet. Yis Bret, I definitely have a hair helmet.

Veckans klipp blir därför (via kopplingen FOTC och hår) ett från en annan av mina absoluta seriefavoriter, Flight of the Conchords, säsong två. Ni kommer se mer av dem, jag lovar.

Bret och Jemaine bråkar om hårgelé.

"That was very dangerous!"

RIP Michael Jackson

När jag hämtade tidningen imorse såg jag att DN hade en stor bild på Michael Jackson på förstasidan men tanken att artikeln kunde handla om hans död slog mig aldrig. Det kändes liksom inte verkligt.

Mitt starkaste och bästa minne av honom är Thrillervideon. Minns att det snackades innan om att det var en ny musikvideo som var en halvtimme lång (tror jag) och skulle sändas på TV. Och när den väl sändes satt jag som klistrad och kollade (kids, det fanns inget Youtube och ingen video på den tiden, tv-program visades en gång, hade man tur gick det i repris) och jag tyckte det var så häftigt. Det var liksom nåt annat, nåt nytt.

Kan inte säga att jag varit ett fan direkt och Michael Jackson har gjort mycket konstigt i sina dagar. Han var nog en ganska så ensam och trasig människa men han var ett musikaliskt geni. Jag hoppas och tror att det är det han blir ihågkommen som. Gillar Andres Lokkos kloka tankar om honom.

Grön själ?

Har en vit pelargon i mitt fönster. Den har överlevt ovanligt länge för att vara en krukväxt hemma hos mig. Har tyvärr inte ärvt min mors gröna fingrar och har inte heller haft något särskilt intresse för växter. Det kan delvis kanske bero på att jag fick hjälpa till med trädgården hemma i villan en hel del. Det var okej att kratta, då såg jag resultat, men att rensa ogräs, klippa gräset eller (det allra värsta) plocka miljoner äppelkart ur en gräsmatta var misär. Fick ansvar för vattningen när mamma och pappa var bortresta och ibland var mamma inte så glad på mig när hon kom hem och såg de törstiga blommorna: "Ser du inte att de behöver vatten?". Nej, jag såg inte det.

Sen jag flyttade hemifrån har jag kunnat sträcka mig till att säga att det vore trevligt med några balkonglådor där jag skulle kunna påta lite men att längta till hus med trädgård, nej. Visst, trädgård i sig är inget fel, men trädgårdsarbetet, inte för mig.

Läser nu en serie i DN om hur trädgårdsarbete och -påtande gör gott för själen. Låter rätt trevligt och behagligt. Funderar om jag skulle ha tålamodet, gillar när jag ser resultat och har lite svårt med evighetsuppgifter. Läser också en krönika av Hanna Hellquist (gillar verkligen hennes krönikor) där hon skriver om vår avsaknad av tålamod. Känner igen mig.

Men så idag så såg jag att det var några vissna blomknoppar i pelargonen. Tog ut pelargonen i köket och rensade bort de vissnade blommorna. Knipsar bort en efter en, lyfter på bladen, knipsar bort ett lite gulnande blad. Och så helt plötsligt känner jag ett lugn. Tankarna i huvudet är borta, jag bara fixar med pelargonen.

Vet inte om det är ett tecken på att jag är vuxen, serien i DN eller nåt annat men jag ska nog köpa nån mer krukväxt till mina fönster. Och jag ska skriva upp mig som vattningsansvarig för gården några veckor i sommar så kan jag påta lite mer och se om lugnet håller i sig. Hoppas det. Har nog inte gröna fingrar, men kanske har jag en grön själ ändå.

Lovebombar GM

Idag gick jag istället in i en väldigt kvinnlig miljö: underklädesbutiken Gustaf Mellbin i Gamla stan, tack vare ett tips från min svågers brors flickvän. Har haft lite svårt med att hitta underkläder, är ganska smal under bysten och behöver bra stöd så blir lite udda storlekar som sällan funnits i de butiker jag varit. Och för varje gång jag behövt handla har storleken som jag ska ha dessutom ändrats av expediterna. Brukar behöva prova mååånga varianter och storlekar (framför allt bikinitoppar...) och ibland har jag hittat och köpt nån som har funkat okej men inte varit hundra. Men så idag...

Jag gick in, berättade att jag behövde en slät bh att ha under vitt, en slät bh i svart och en ny bikinitopp i svart. Jag fick gå in i ett provrum, en expedit tittade på mig (som för dagen var iklädd en lite bylsig skjorta) men hon frågar ingenting om min storlek och mäter ingenting, förutom med sin, som jag snart ska inse, knivskarpa blick. Hon tar snabbt fram en slät beige bh som jag provar. Den passar perfekt. Hon tar sedan fram en svart bikinitopp. Den passar perfekt. Jag säger att jag vill ha den släta i svart också. Hon tar fram den. Det hela tar tio minuter. Jag betalar och går ut. Och ler nöjt.

Så idag lovebombar jag Gustaf Mellbins - The Lingerie Utopia.

Nostalgi i Tanto

Gillar verkligen de ljumma, ljusa sommarstockholmskvällarna tillsammans med vännerna. Igår Mälarpaviljongen med Sistah J, idag Tanto med S och L, snart picknick med Twin och Twin jr.

När vi satt på våra filtar i Tanto och pratade och drack vin hördes plötsligt en bekant låtbörjan. Jag slutade prata och bara lyssnade. Gillade att "ungdomarna av idag" ;) gillar denna låt och inte låter den försvinna i musikbruset. Vissa låtar håller en livstid. Detta är en sådan låt. Nostalgi kära vänner, nostalgi.

Veckans klipp: Just for Pleasure (in typography)

Jag kommer att återkomma till min absoluta favoritskådis då och då i denna blogg, det finns så många klipp som jag bara måste dela med mig av. En av de första filmerna jag och kära Twin såg var The Sure Thing, en 80-tals-college-film (1985) som var så mycket bättre än andra 80-tals-college-filmer. En av orsakerna är såklart the man, the myth, the legend himself. Men även storyn, de andra skådisarna (några kända ansikten dyker upp här och var) och replikerna är också väldigt bra. Twin och jag kan hela filmen utantill, jag vet inte hur många gånger vi sett den men vi tröttnar aldrig på den.

En av de bästa scenerna, som vi skrattade högt åt, som vi spolade tillbaka och såg igen (yes kids, det här skedde på den tiden då man hade video och fick spola tillbaka videobandet) och som nog mycket gjorde att vi fastnade för just JC, var denna scen. "Just för plea-sure!" (4,15 in i klippet).

Vi är inte de enda som gillar filmen, JC och scenen. Det finns fler som oss. Gillar tänket och idén. Därför blir detta veckans klipp.

Twin och roade oss på gymnasielektionerna med att skriva in olika repliker från filmen i våra kalendrar. Än idag poppar dessa repliker upp i huvudet i passande situationer:

"I'm talking to you cordless" (not. när jag fått min allra första mobiltelefon nån gång 1994 tror jag så ringde jag första samtalet till Twin och sa då just denna replik)

"There was this big problem, and I'm late because of it"

"Consider outerspace..."

"I've bought some of those hangers you like so much"

"Persues, good man!"

"You were to busy to help me, to busy to help a drowning man!"

"I'm not interrupting anything, am I?"

"I'm not going to bed with you, I'm going to bed in a bed you happened to be in also"

"That's when I rearrange my sock drawer"

"Now that will add some excitement to the game!"

"I trust you, heh-heh"

"Did that hurt to you?"

"We speak eachother's unspoken language - fluently"

"How's this for an opening line: Did you know that Nietze died of syphilis?"

"Who invented liquid soap and why?"

"When the moon is in the seventh..."

"Because, no, I don't"

"It could happen to me some day. I doubt it but it could"

"No questions asked. No strings attached. No guilt involved. A sure thing"

"Make love in a hammock!"

Bonus: Trailern för filmen.

PS Vi har fortfarande inte gjort öl-testet, dags för det snart såhär 20 år senare dear Twin :) DS

Love da Loke

Killinggänget var ju en del av vår uppväxt, och ironin en del av vår humor. En av de bästa karaktärerna i Killinggängets tidiga program är Loke Martinzon, en man med ironiska dansbandsklassiker av högsta klass.

Mina topp-sex-favoriter:

1. Snäll idag

"För det är ju så med livet, det som byggs kan sen bli rivet, så därför är jag snäll idag"

"Jag blev rädd, kanske var han från Peru"

2. Du, det ordnar sig

"För min rust e din tru-ust"

"Känn det regnar över Venus. Tralalalalala-uranus"

(Detta är också veckans klipp.)

3. Glada Hudik

"Knall och fall, faller alla faller jag, för en trall, från det glada Hudiksvall. Om igen, jojomen, jomenvisst, Hudiksvall, det var lääänge sen sist"

"Very well, hon var snäll, tack för dansen"

"Varje hust är ju burjan till våren"

4. Utan dig

"Lalalalala"

Notera da cowbell.

5. Låt det bero

"Låt det bero, du kan ingenting göra"

"Shhh, och inte störa"

6. Minnen från igår

"Min grillvagn, grillvagn av trä plåt och plast, idag är den allt jag har kvar"

"När sorgen blir alltför svår, så går jag ut och går, med min grillvagn genom staden"

"Jag låter kolen glöda när kärleken känns sval"

Och så en bonus:

Last Christmas ihop med Henrik Schyffert, Robert Gustafsson och Percy.

Regn hos mig och JC

Det har regnat hela helgen, nonstop. Känns ganska skumt att det är midsommar om en vecka och semester om två veckor. Känns mer som september och höst. Men detta är ingen väderblogg, det talas tillräckligt med väder dessa dagar. Funderade på om det fanns någon bra regnfilm, men kom då på att min och Twins absoluta favoritskådis sen gymnasiet ju ofta befinner sig i regn och tack vare Youtube och ett annat fan finns det samlat i detta excellenta klipp. Notera också den ständigt uppvikta kragen. Det har vi gjort.

Sökte på skoj på Rain på Youtube och hittade en koreansk artist vid namn Rain, aningens influcierad (sagt med Lena Ph-röst) av Michael Jackson i sin dansstil, här i låten "I'm coming" med lååång video, som sagt, han gillar nog MJ.

Milli Vanillis låt Blame it on the rain, som var min kompis Ekots favoritlåt en kort period i högstadiet, förtjänar inte att länkas till. Singing in the rain känns för obvious. Orups Regn hos mig och Carolas Det regnar här i Stockholm idag får dock bli länkade, i sin egenskap som svenska gamla nostalgidängor. En annan gammal regngoding är ju denna klassiker från 1982 :) Men det regnar dock inga män här tyvärr men trevligt vore det ;)

Veckans klipp: крошка моя

Det finns flera saker som påminner mig om mina kära månader i Petersburg och Moskva.

Det kan vara att dricka björnbärsté, att läsa Moscow Times på nätet, att höra någon prata ryska på gatan, att känna igen mig när det visas bilder därifrån på TV eller i tidningen, eller att gå på en gata efter att det regnat och luften doftar regn, asfalt och avgaser (då är jag direkt tillbaka i kära Moskva).

Det kan också vara rysk musik, framför allt den absoluta favoriten i Petersburg sommaren 1998 som jag och Krusjkan (jadå, hon fick sitt smeknamn från låten, det betyder ungefär "smulan") och halva Petersburg lyssnade på hela sommaren. Rysk techno at its best :) - крошка моя med руки вверх.

Veckans klipp: Ali G at police training

Again wiv Ali G, nu at da police training facility...

"Wicked man"

"Put that down"

"We don't talk like that"

"You like da taste of steel?"

Gillar fnissen från fake-offren och main man Brinkman när Ali G rapporterar in "One brother, one honkey, and one s, what's da s?"...

Just because you can

Fastnade för en notis i DN:s kulturbilaga imorse, Nina Björk skriver om Dolly Partons gamla hit "Jolene", http://www.dn.se/kultur-noje/musik/nina-bjork-jolene-en-forlorares-karlekssang-1.878571.

Klokt, tänkvärt och rätt vackert. Läs den.

Vill man höra det hon skriver om så kan man lyssna på den här versionen av Jolene är från 1974, lika gammal som jag, och så Carolina af Ugglas sång. En annan sån låt, som slår an någonting i mig, och som också handlar om att våga fråga och be, fast man nog vet att det är förlorat, är The Burden av Weeping Willows.

Signs - ja tack

Jag vet inte, jag bara gillar den här historien. Jag anar att den möjligen är reklam för Schweppes, iallafall är den gjord för deras short film festival och det skymtar förbi en Schweppes då och då. Men jag gillar den ändå. Den ger liksom hopp.

http://patrickhughes.com.au/shorts/schweppes_signs.html

Veckans klipp: Ali G at da FB - Aye!

Som sagt, en del Ali G-grejer är väldigt roliga.

Här är Ali G på besök hos FB - Aye!

"If one of your friends is telling me you're selling drugs..."

"Who? Is it Dave?"

"Why is yous talkin' bout dis on da camera?"

"Dat ain' neva gonna 'appen!"

Bonusklipp:

Ali G pratar "bout da drug ting".

"And are there any negative effects?"

"Ain't da most worrying thing about dis though, dat it's actually makes yous enjoy 'ouse music?"

Never ending crotch thrusting

Det började med att Twin bytte sin profilbild på Facebook. Hennes huvud på en annan persons kropp, en kropp som var aerobicsklädd, 80's style med tights och en träningsbody skuren extremt högt upp på höften. Twin berättade vem kroppen tillhörde och jag fick se ett YouTube-klipp som visade kroppen och outfiten in action. Klippet kom från 80-talsfilmen "Perfect" (1985), en film som Sistah J visade sig ha köpt in i ett tillfälligt 80-talsfilmbehovsryck. Igår blev det så filmvisning på Kungsholmen.

Vi såg halva och den var verkligen usel. Handlingen är ingen handling. Enligt baksidan spelar John Travolta en journalist som ska skriva om en knarkaffär. Samtidigt ska han skriva om gymen som 80-talets singelbarer. Hur dessa två stories hänger ihop är oklart. Väldigt oklart. Överhuvudtaget förstår man inte vad knarket har med det hela att göra. Likaså finns det ett par andra sidohistorier som är helt ointressanta och irrelevanta. Som att Jamie Lee Curtis blev bränd av en reporter när hon var yngre och därför har hon svårt att lita på Travolta, detta faktum upprepas alldeles för ofta. Eller som att en av de andra gymtjejerna, enligt den solbrände tränaren Kenny med blond porrmustach "the most used equipment on the gym", blir avundsjuk när hennes bästa kompis ska gifta sig med en annan kille. Den blivande brudgummen jobbar för övrigt som manlig strippa vilket vi får se i en fem minuter lååång scen där han iklädd en susp försöker dansa sexigt (det funkar inte, nono) och juckar mot skrikande kvinnor i publiken. Inte heller denna scen tillför något till den ickeexisterande handlingen.

Det finns många 80-talsreferenser i filmen: de hemska frisyrerna, de smaklösa kläderna och det vidriga sexsnacket. Det märks också genom att Travolta menar att Amerika ändrats nu efter Watergate och Vietnam, att det finns ett land som heter Tjeckoslovakien och att Travolta skriver på en dator i laptopformat med ett bordsstativ och en skärm på 10x10 cm inuti laptopens ovansida. Denna dator är alltid på berättar Travolta stolt för Jamie (innan hon så fint skriver "Wanna fuck" på datorn) och anledningen är att han då inte behöver värma upp den när han ska skriva något mitt i natten. Ack, oljuva 80-tal....

Filmen är ovanligt lång för att vara en äldre film. Den är nästan två timmar. En av orsakerna är att manusförfattaren och/eller regissören inte tror att publiken förstår så därför säger rollfigurerna de flesta replikerna två gånger. En annan orsak är att filmen innehåller flera klipp som inte tillför något till den ickeexisterande handlingen, klipp där Jamie har sina aerobicspass. Passen går i stort sett ut på att Jamie står i ovan nämnda outfit och antingen headbangar eller juckar samtidigt som hon ger ifrån sig uppmuntrande små skrik. I en av scenerna är även Travolta med och juckar. Medan de juckar tillsammans med övriga träningsmänniskor kastar de lystna blickar på varandra. Travolta har också världens kortaste shorts på sig. It is not a pretty sight. Scenen tar aldrig slut, den håller på i fyra och en halv minut!.

Vill man se mer aerobics med Jamie, och höra de små skriken kan man även kolla in Jermaine Jacksons video "(Closest thing to) Perfect".

Kanske allting får sin förklaring i filmens andra halva som vi ännu inte sett. Kanske knarket dyker upp till slut, den manlige strippan egentligen är knarkpolis och Jamies trust issues eller hennes thrust issues visar sig vara den sista pusselbiten i upplösningen på knarkaffären. I doubt it.

Enligt baksidan är filmen "ett fängslande drama som kombinerar tidskriftsjournalistikens glamorösa värld med den lockande världen innanför väggarna på 1980-talets supergym". Nej. Den är "en dålig ursäkt för att kunna kombinera det mest vulgära från 80-talet med John Travoltas och Jamie Lee Curtis juckande höfter".

(Not. För övrigt berättar Sistah J (som är min excellenta träningsguru) att Jamies träning inte är särskilt effektiv, vare sig gällande förbränning, styrka eller kondition. Känns betryggande att jag inte behöver ta upp juckaerobics för att få en bra träning.)

Veckans klipp: Deep Thoughts by Jack Handey

För många många år sen innehöll Saturday Night Live mängder av klassiker. En av dem är Deep Thoughts by Jack Handey.

Ett exempel:

"I can picture in my mind, a world without war, a world without hate. And I can picture us attacking that world. Because they'd never expect it."

Ett annat:

"Sometimes I think you have to march right in and demand your rights, even if you don't know what your rights are, or who the person is you're talking to. Then on the way out, slam the door."

Lägg dessutom till att de alltid läses med en lugn, seriös mansstämma, har sömnig pianohissmusik i bakgrunden och illustreras visuellt med vackra naturbilder som här på YouTube-klippet. Fler nedskrivna exempel finns på nätet, både här och där.

Уважаемые участники обсуждения!

Läser i Moscow Times att Rysslands president Medvedev börjat blogga. Han (eller kanske hans stab) skriver, lägger in filmer och - vilket är intressant i det annars hårt styrda medieRyssland -tillåter kommentarer till bloggen. Enligt Dagens Nyheter så förekommer det även myndighetskritiska kommentarer och kommentarer om korruption men jag undrar om de verkligen kan innehålla kritik mot presidenten eller någon i hans närhet, och kanske kommentarsfunktionen till och med kan användas av de egna för att bli av med presidentkritiska röster i provinserna (en liten korruptionsmisstanke här, en kritisk röst där), hm.... не знаю, ska testa att läsa några som övning någon dag och se själv.

Han inleder sina inlägg med "Уважаемые участники обсуждения!" vilket betyder ungefär "Ärade deltagare i debatten/diskussionen!" (med reservation för eventuell felöversättning, är ringrostig...). Hm, jag kanske skulle sno hans inledning ;)

Medvedevs blogg.

Captain Subtext

Fick via Twitter (Nanok Bies sida) tips på en mindre lyckad mediehantering: Billy Bob och hans (okända) band blir intervjuade i en amerikansk radioshow och det blir bara helt fel. Allt fokus lägger på Billy Bob, övriga bandmedlemmar ignoreras halvsnyggt av radioprataren. Det börjar med att Billy Bob ser uttråkad och borta ut och han förstår inte någon av frågorna. Radioprataren ihärdar och pratar lågt, snabbt och i samma ton hela tiden, jag förstår inte heller vad han pratar om.

Men sen börjar Billy Bob lacka till. Han börjar muttra om att ingen skulle ställa samma frågor till Tom Petty (lite divalater där hos den gode Billy Bob, man kan väl inte riktigt jämföra de tu) och om att det var just såna här frågor som producenten lovat att ingen skulle ställa. Han är sen allmänt muttrig och anti resten av den 10 minuter långa intervjun som känns som en lång pina. Radioprataren försöker rädda situationen, även bandmedlemmarna försöker, men det går inte alls. Billy Bob är definitely pissed och visar det tydligt.

Michael Swaim, aka Captain Subtext, har ordnat så att det på klippet finns en lysande subtext vilket gör klippet fantastiskt roligt:

http://thosearentmuskets.blogspot.com/2009/04/billy-bob-with-subtexttitles.html

Klippet får mig att minnas en annan intressant mediehanterare, Per Morberg. Han intervjuades av Metro 2007 och är bara helt otroligt anti. Att Metro valde att trots det totala misslyckandet ändå publicera intervjun är helt enkelt humor.

http://www.metro.se/se/article/2007/09/20/20/1257-45/index.xml

Dessa två intervjuer är bra exempel på hur man inte ska hantera media om man vill ha ett fortsatt gott samarbete. Intressant är att de ändå klarar sig ur det hyfsat, framför allt Per Morberg fick nog mer cred för sina buttra antisvar. Troligen beror det på att ingen av dem är intresserad av eller bryr sig om att ha ett bra samarbete. Vad man dock också kan säga är att de är exempel på hur man tar initiativet i en intervju.

Morgonbestyr

I vardagen uppstår inte så sällan situationer som får mig att tänka på ett klipp från någon av alla mina kära serier. Som i morse till exempel. Jag gjorde mig i ordning och tog som vanligt fram de två Laura Mercier-ögonskuggorna. Kollade på baksidan av den ena för att inte börja med den mörkgrå och läste namnet på ögonskuggans lilla bruna ask: japp, det var rätt ask, den ljusbeiga skuggan med namnet Stellar. När jag sen lägger Stellar på ögonlocken säger jag, utan att tänka, högt för mig själv "Stellaa!", "Stellaaaa!" som Elaine i Seinfeld när hon är hög på smärtstillande.

Säga vad man vill om serier men de hjälper absolut till att lysa upp vardagen lite ibland :)

Don't point even

Browsade bloggar om varumärken och PR häromdagen och plötsligt ser jag denna adress: www.minegoestoeleven.com. Jag anar att det kommer från det jag tror - och jag har rätt. Bloggmannen bakom har tagit namnet från en replik i en film som enligt honom "påminner oss om den kommersiella kommunikationens värld. En värld där miljoner röster ständigt skriker Här är jag! Jag är unik! Ta mig!". Filmen är Spinal Tap, repliken These go to eleven (gillar när Nigel säger "Don't point even").

Det finns fler klassiska scener i den, Lick my Love Pump, ("It's in D minor. Which I find is the saddest of all keys"), Bandet besöker Graceland ("It sounds raga"), The Drummer Issue ("He died in a bizarre gardening accident", "You can't really dust for vomit"), Food Issues ("I've been working on this for about half an hour", "It's a complete catastrophe!", "I rise above it, I'm a professsional") och The Cover Issue ("It wasn't a glove, believe me"). Och det finns också finfina (nja) sångtexter i den, som Big Bottom, Stonehenge och The Flower People.

Tack kära Twin för att vi såg denna.

Veckans klipp

Det är svårt att välja ett av alla de bra klippen från Spinal Tap men Food Issues är härmed denna veckas klipp.

Drakar

Gillar entreprenörskap och kreativa människor med idéer, människor som kan komma på en produkt eller tjänst som fyller ett behov eller löser ett problem och är en produkt/tjänst som inte redan finns.

I brittiska TV-programmet Dragon's Den, får entreprenörer (och mindre bra wannabe-entreprenörer) chans att träffa riskkapitalister (the Dragons) och pitcha sin idé och söka investeringar, the Dragons egna pengar. The Dragons är hårda men rättvisa, och de kan se om det är en bra affärsidé och/eller en bra entreprenör. Intressant programidé och det funkar, gillar det. Och man lär sig också en hel del om entreprenörskap. Sen är programmet lite långsamt ibland men det gör inte så mycket.

Några exempel:

Peter Jones investerar i entreprenören, inte hans pitch.

Mindre bra idé.

En till mindre bra idé.

Ikväll startade en svensk version, Draknästet. Drakarna är tunga svenska entreprenörer. Har nu sett första avsnittet, helt okej. Mer långsamt än originalet, inte lika vassa frågor från drakarna och inte lika roliga produkter men som sagt, intressant med människor med idéer.

Bonus

En av favoritdrakarna Peter Jones Golden Rules for Success.

Who invented liquid soap and why?

Har köpt en bok idag. En bok som äntligen ska svara på frågor som "What happens in a pitch meeting? How is a screen play like a personal ad? What makes a great chase scene? Why are so many producers listed in a movie's credits? And what the hell do those producers do anyway?".

Har redan börjat läsa. Den kan nog vara en bra tunnelbanebok, en sån som man inte behöver vara superkoncentrerad när man läser och med lagom långa kapitel för min resa hem från jobbet.

Ser fram mot att få veta en massa onödigt om Hollywood och filmskapande. Lär återkomma med mina nuvunna kunskaper...;)

Boken heter Bambi vs Godzilla och är skriven av David Mamet, "Oscar-nominated screenwriter".

You set the tone

DN skriver idag om "Cityakuten har haft sin sista patient". I artikeln nämns de två avsnitten om kära Dr Greenes död som jag skrev om på http://masja08.blogspot.com/2009/04/dear-dr-greene.html. Journalisten kallar de avsnitten "bland de bästa som spelats in för en tv-serie" - jag håller helt med! Gråter bara jag ser klipp från de avsnitten, http://www.youtube.com/watch?v=HF-ANq3um_E& och http://www.youtube.com/watch?v=3E4p6ivvMUc...

DN-artikeln avslutas med frågan "Vilket arv lämnar Cityakuten efter sig?". För mig blir arvet att ER helt klart är en av de bästa tv-serier som gjorts, definitivt den bästa sjukhusserien, och att den är en serie som lyckats hålla mig intresserad genom femton säsonger och som fått mig att skratta, känna och gråta (mest för dr Greene men också för dr Gallant, Lucy och dr Pratt).

Tack och bock för den här tiden ER - You set the tone.

Veckans klipp: Ali G och Jarvis

Gillar en hel del av det som Sasha Baron Cohen gjort, gillar inte underbältethumorn men tycker att många av hans intervjuer och inslag både som Ali G och Borat är lysande.

Här ett inslag från da Ali G show med Jarvis Cocker.
www.youtube.com/watch?v=aHIIhgetQfY

"Don't pu' em in a mo'fo'home"

Bonusklipp

Som bonus kommer här också ett klipp med något som jag tänker på varje gång jag ser eller hör Jarvis, gillar det mycket.

I don't think we're in Kansas anymore

(Skrivet den 21 mars)
Gick in i en väldigt manlig miljö igår: en järnbutik.
Alla saker i butiken är saker som Män använder. Verktyg, spikar, maskiner, knivar, sladdar, pryttlar, gadgets. Sakerna är upplagda lite slarvigt, på hög, i rad, upphängda på krokar, ihoppackade för att få in så mycket som möjligt på så liten yta som möjligt och gärna högt upp på hyllor. Allt är väldigt praktiskt gjort. Det finns liksom inget snyggt i det, inget tänk om att butiken ska vara tilltalande för ögat. 


Behöver ett nytt filter till min köksfläkt och tänker att järnbutiken kanske har det, eller vet var det kan finnas. Går in i butiken. Ser mig omkring. Det är trångt mellan hyllorna. Ett par män står vid olika hyllor och har olika saker i händerna som de tittar på, väger i händerna och granskar noggrant. Inte en kvinna nånstans. Jag är helt ensam. Tar en liten vända runt i de smala gångarna och letar bland hyllorna och krokarna men förstår inte logiken och uppbyggnaden och kan inte ens få en liten liten hint om var ett fläktfilter möjligen kan finnas. Badrumssaker finns på samma hylla som spikar, sladdar på samma hylla som lås, och slipmaskiner på samma hylla som strykjärnen.


Inser min (eller kanske snarare butikens) begränsning och går fram till kassan. Där står tre män. Två diskuterar en gadget, den tredje bläddrar i papper. Nummer tre tittar upp och säger "Ja?". Jag berättar att jag behöver ett köksfläktfilter och frågar om de har det, han grymtar ett jakande svar. "Är det till en kolfläkt?" tror jag att han säger. Har ingen aning om vad jag har för fläkt men det låter bra så jag säger ja. "Det är ett runt filter?" säger han frågande. "Öh, mja, nä, filtret är inte runt...men hålet ner till fläkten är runt!". Jag vet inte vad han eller jag pratar om. Han ser fundersam ut och grymtar nåt om att det bör vara ett runt filter, och att det är konstigt med en kolfläkt som inte har ett runt filter. Jag är tyst. Jag har nog lurat honom. Jag kanske inte alls har en kolfläkt.


Han drar iväg till en hylla längst in bakom en massa andra hyllor. Högst uppe på hyllan, längst in ligger olika filter. Han tar fram två olika, ett runt och ett stort rektangulärt. Jag känner hur lättnaden sprider sig i min kropp. "Det där i påsen blir perfekt, jag ska inte ha det runda". Han frågar en gång till "Ska du inte ha det runda?". Jag antar att han inte kan tänka sig att kolfläkten kan ha nåt annat än ett runt filter. Tanken att jag sagt fel slår honom tydligen inte. Inte heller tanken att jag faktiskt vet vad jag ska ha. Jag betalar och går ut. Och andas ut.

Lord have mercy

(Skrivet den 4 mars)

Idag tackar jag musikgudarna för att jag hade Biggie i lurarna när gymmet ikväll spelade Canneloni Macaroni av Lasse Holm...

The horror! The horror!

Morning mist

(Skrivet den 25 december 2008)

Min DVD är räddningen på denna usla TV-juldag. Såg nyss ett Seinfeldavsnitt med ett av Georges i mitt tycke bästa repliker:

George: I happen to dress based on mood.

Jerry: But you essentially wear the same thing all the time.

George: Seemingly, but within that basic framework there are many subtle variations only discernible to an acute observer that reflect the many moods, the many shades, the many sides of George Costanza.

Jerry: And what mood is this?

George: This is Morning Mist.

Ska kanske själv använda den som ursäkt när jag packar... "I happen to dress based on mood. Within my basic framework there are many subtle variations only discernible to an acute observer that reflect the many moods, the many shades, the many sides of Twin."

Dear Dr Greene

(Skrivet den 29 december 2008)

Ser på ännu ett välgjort och jättebra avsnitt av Cityakuten. Tycker den är en av de bästa tv-serierna som gjorts. Bra manus, bra skådisar, en handling som håller och som berör.

Idag dök min absoluta favorit oväntat upp. I en tillbakablick om ett akutfall där ett par förlorade sin son, mamman är nu tillbaka som chef för akuten och hon mindes hur det var. Och den som tog hand om hennes son var ingen mindre än dr Mark Greene...

Åh, saknar dr Greene... Grät floder i soffan när han dog av sin hjärntumör för flera säsonger sen. När han somnade in, när Carter högt läste faxet från dr Greene med tillägget från hans Elizabeth på sista sidan "Mark died this morning" och när andra läste faxet som de satt upp på anslagstavlan. Grät en liten skvätt idag med, blev glad av att se honom och samtidigt ledsen över att han dog.

Jag vet, är kanske fånig men det är lite skönt att bli berörd av något. Har gråtit åt andra riktiga saker många gånger och ibland är det bara skönt att få gråta åt något som inte är på riktigt, som egentligen inte betyder något.

Forts Like sand through the hourglass...

(Skrivet den 19 februari 2008)

Ack ja, DOOL (Days of our lives) har som sagt intriger, karaktärer och kärlekshistorier...

Topp 3 intriger

1. Marlena, aka Doc, blir besatt av djävulen. Detta märks genom att hon ser sig i spegeln och får gröna lysande ögon och talar med mörk spöklik mansröst och att hon till sist ligger i sängen, fast leviterande en halv meter ovanför sängen i bästa Exorcistenanda och Father Black ska driva ut djävulen ur henne.

2. Kristen di Mera har problem att behålla John Black och att konkurrera med Marlena, aka Doc. Istället för att prata om problemet anlitar hon Susan som ska föda Kristens och Johns löööve child. Men istället blir Kristen och Doc instängda i det hemliga rummet hos Stefano di Mera och Susan, förklädd till Kristen (samma skådis...) lägger an på John. Det hela avslöjas på Susan förklädd till Kristens och Johns bröllop då Susan förklädd till Kristens löständer far iväg och landar i bröllopstårtan.

3. Marlena, aka Doc, blir seriemördare i Salem och tar död på massor av karaktärer med en förskärarkniv medan hon är iklädd en hockeymask.

Bubblare: Alla (nästan) i Salem samlas i djungeln. Några attackeras av infödingar, andra av djungelsjuka.

Topp 3 karaktärer

1. Susan. Hela hon är fantastisk.

2. John Black. Mannen som agerar med sitt vänstra ögonbryn.

3. Marlena aka Doc. Kvinnan som fixar det mesta: hon är psykolog, mamma, hustru, älskarinna, djävulsbesatt, dyrkad av Stefano di Mera, Roman och John Black, seriemördare, kidnappad/instängd i omgång mm mm...

Bubblare: Hope aka Fancyface pga hennes undying löööve för tönten Bo Bradyoch för hennes oförmåga att klara sig själv även om hon själv är övertygad om att hon är very independant woman och police officer.

Topp 3 yuk-kärlekshistorier

1. John Black och Marlena aka Doc. Sovrumsscenerna tar aldrig slut och uppenbarligen är deras passion så stark att man måste visa den om och om igen i softat ljus, med väl uppenbara flämtningar, med John i bar överkropp och Doc i ljuvt vitt nattlinne med spets och med många "We're gonna spend the rest of our lives together" och "I love you so much Doc". Deras kärlek och passion har utstått mången ting, Kristen/Susan, Doc's exman Roman som återvände från de döda (och när John först kom in i serien trodde han att han var Roman och han levde ihop med Doc i ett par år innan man insåg att det var Stefano di Mera som programmerat John att tro att han var Roman och sen kom han på att han var Father Black vilket han inte heller...Again wiv da Stefano x 2).

2. Hope aka Fancyface och Bo. On and off and on again. Lång historia och många vändor, bl a när Hope var bortrövad av Stefano och fick ihop det på en ubåt med John Black, när Billie dök upp och stal Bos hjärta bl a i Rom (när alla i Salem var i Rom) och när Hope var prinsessan Gina (eller tvärtom eller hur det nu var).

3. Kristen och hennes English boyfriend Edmund. Very sweet och asexuellt (thank god, sexuella par finns det nog av i DOOL) couple.

Och det var dagens DOOL-tankar :)

Like sand through the hourglass...

(Skrivet den 7 februari 2008)

Var hemma och jobbade. Tvn stod på i bakgrunden. Ett avsnitt av DOOL (Days Of Our Lives) startade. DOOL har gått i USA i typ hundra år och under korta perioder, den längsta för några år sedan, har jag och min kära Twin roat oss med att se, kommentera och skriftligt återge DOOL-avsnitt. Det finns några viktiga delar i den som kännetecknar DOOL och som gör den till mitt val för såpornas såpa.

En stad där alla hänger samtidigt på sjukhuset, på polisstationen, hemma hos ngn av Hortons/Bradys, i the mall eller så är man i djungeln eller så flyger alla till en europeisk stad inom ett par timmar.

Ett sjukhus där psykologer jobbar sida vid sida med läkare för att ta hand om alla sorters sjukdomar och akutfall, benbrott, hjärnblödning, koma, hjärtinfarkt, djungelsjuka... psykologen dr Marlena kan alltid hoppa in och ta hand om allt.

En polisstation där poliserna jobbar hårt. Iallafall när det handlar om deras egna släktingar, älskare eller vänner. Och det gör det alltid.

John Blacks ögonbryn som höjs så fort något lite oväntat händer, eller att någon säger något, eller när John tänker....

Barnen växer upp ack så snabbt. På ca 5 år växer bebisar 20 år.

Om man missat ett avsnitt gör det inget, en del av varje avsnitt är alltid tillbakablickar när människorna tydligt minns vad som sades igår/för en stund sen/för tre år sen.

Människor som pratar högt när de är ensamma och som gör långa konstpauser när de pratar med någon.

En elak rik skurk som av någon outgrundlig anledning vill utrota och förstöra just den lilla staden Salem och alla dess invånare. Vi snackar Stefano di Mera. Och vi snackar technoprylar. Teknikens under har nått Salem innan resten av världen. Till exempel ett chip som planteras in i hjärnan och som Stefano styr med en liten fjärrkontroll som tas upp ur byxfickan med jämna mellanrum och som nästan upptäcks varje gång. Men bara nästan.

Sexscener som är lite dimmiga, med mycket flåsande och mycket romantik. Tror de iallafall. Mer yuk enligt oss.

Minst ett "I want to spend the rest of my life with you" i varje avsnitt.

Och så intrigerna...

Och karaktärerna...

Och kärlekshistorierna...

Vårt 90-tal

(Skrivet den 5 december 2007)

90-talet var årtiondet då jag var tonåring, tog studenten, läste på universitetet, hängde på Gula villan, blev kär, fick jobb, pluggade i St Petersburg, lärde känna Safi, flyttade hemifrån först till Söder sen till kära Kungsholmen, klubbade på Beatbox wiv my sistahs, var twenty something, upptäckte Cusack, rörde vid SM-bucklan i hockey (dif:s guld), lärde mig mer om vem jag är, hade väldigt mycket roligt, hade en del tunga stunder, tågluffade i Skottland, båtluffade i skärgården, letade cusackfilmer på bland annat Mega, mm mm.

Lyssnade, fnissade och mindes 90-talet på Rival ikväll. Schyffert berättade om sitt 90-tal. Att vi fick rebella mot tidigare generationer genom att inte bry oss, inte veta vad vi ville, inte tog ställning eftersom våra föräldrars generation brytt sig om allt, vetat allt och tagit ställning till allt. Att ironin behövdes som motvikt mot alla sanningar på 80-talet. Han spelade introt till Knesset som var ett exempel på att vi gillade yta. I likhet med Seinfeld handlade Knesset egentligen inte om något vilket enligt Schyffert är symptomatiskt för 90-talet...

Ack, nostalgi.... Tydligen har Schyffert ett avsnitt av Knesset hemma - är grymt avis! Hm, undrar om min kära Twin har några avsnitt kvar, det var genom min kära Twin jag började titta på Knesset (och SNL), lyssna på vettig musik som jag verkligen gillade och icke att förglömma, som Cusack kom in i mitt liv.

Ack ja, var och vad hade jag varit utan min dear Twin och mitt 90-tal...

Till minne av Knesset avslutar jag med att lovebomba 90-talet - The 90s....

Nu så

Har tidigare bloggat på MySpace men när min kära Twin flyttade hit så insåg jag att det nog var klokt, och roligare, att följa med och få en blogg-blogg. Några blogginlägg fick också följa med.

I den här bloggen tänkte jag skriva ner mina funderingar, mestadels om olika medier i min vardag men ibland också bara tankar om tillvaron.